Vad vet Måns Rosén, utredare av de nationella kvalitetsregistren, om en läkares arbetsdag? Och på vilket sätt är detta intressant för vårt fackförbund? Det är givande att skärskåda hans vision av hur en modern konsultation hos distriktsläkaren skulle kunna gå till om och när vi fått tillgång till en gigantisk journal- och kvalitetsdatabas, som även innehåller patientens egenrapporter. Läs – ordagrant citerat!
»In genom dörren kommer Sara, 40 år och stressad avdelningschef, mitt i karriären. Hon har återkommande migränattacker. Distrikts­läkaren och Sara sätter sig tillsammans framför bildskärmen och diskuterar de uppgifter hon fyllt i på nätet via Mina vårdkontakter. Varje gång Sara haft migränattack har hon loggat in och rapporterat attacken. ’Vad hände innan du fick attacken den 20 mars?’ Sara kollar sin almanacka: ’Ja, det var lite körigt innan bokslutet och jag sov dåligt.’ ’Jag ser också att du inte motionerat så mycket som du gjort tidigare?’ ’Nä, jag har inte hunnit och så har vädret varit förfärligt.’ ’Ska vi kolla din läkemedelslista innan vi går vidare?’ Samtalet fortsätter och de kommer överens om att Sara ska få motion på recept och ett mi­gränförebyggande läkemedel, som genom registerstudier visats ge mindre biverkningar i form av sömnproblem. ’Sen fortsätter du att fylla i hur du mår. Om jag ser att du har attacker kommer jag att kalla dig, annars behöver du inte komma tillbaka förrän om ett år. Om du vill komma ändå är det bara att du gör en bokning i Mina vårdkontakter eller ringer.’«
Det går inte att identifiera sig med vare sig Sara eller distriktsläkaren utan att känna rysningar av obehag. De två sitter och stirrar in i datorn, men får inte fram någon information som inte ett normalt samtal hade kunnat frambringa mycket snabbare.Kanske hade man utan inloggningarna och datumkollarna även vid behov kunnat hinna med moment av aningen mindre platt karaktär än ovanstående – lite tröst och empati, en kroppsundersökning vid behov …
Att påtagliga medicinbiverkningar trollas bort är anstötligt. Sådana kommer inte att försvinna på grund av register och kommer alltid att kräva en professionell handläggning och diskussion med patienten. »Motion på recept« skriver man inte ut till människor med tidigare motionsvana; det vore absurt för patienten och dessutom resursslöseri.
Det är också skrattretande att föreställa sig distriktsläkaren som under sin arbetsdag prioriterar att i datorn följa alla sina patienters (för det är väl inte bara Sara han har hand om?) inloggningar avseende olika besvär och krämpor.
Denna vision illustrerar mycket elegant svagheten i att uppifrån försöka implementera en aktivitet som varken patienter eller professionen efterfrågat. De register det handlar om är inriktade på mätbar och ibland helt ­meningslös kvantitet. De är – särskilt när det gäller primärvården – ofta utvalda med otillräcklig hänsyn tagen till hur sjukvården fungerar, dels i makroperspektiv, dels på nivån mötet mellan läkare och patient. De stjäl tid från verkligt kvalitetsarbete – dvs bot och hjälp till sjuka människor. Den dyra utbildning samhället bekostat åt professionen är även inriktad på att lära ut identifikation av excellens – kvalitet.
Den intensiva och energiska kontrollen, påtvingad av politiker och administratörer, är något annat. Utöver att dränera resurser skickar den det implicita budskapet till hårt arbetande sjukvårdsanställda att enbart vissa marginella aspekter av alla dagliga ansträngningar representerar kvalitet, betyder något och ska premieras, alternativt bestraffas om de inte utförs enligt kontrollanternas direktiv. Detta sprider trötthet och hopplöshetskänslor, och cynismen väntar bakom hörnet.
I Dagens Medicin 9/2011 redogörs för en avhandling om sjukhussammanslagningarna i Stockholm. Man konstaterar att vårdpersonal – till skillnad från personal i vanliga företag – ofta är svårstyrda och inte drar sig för att protestera. Ja, eftersom i vården kan vi inte säga oss att »Ägaren bestämmer, det är bara att gilla läget« – vi har ju nämligen patienter att ta hand om.
Det bästa jobb man kan tänka sig, tycker många av oss, men vi har svårt att ligga lågt när utvecklingen går åt fel håll. Vår omsorg om patienten är en oskiljaktig del av vår arbetsmiljö. Det är därför som denna fråga i ­högsta grad blir intressant för vårt fackförbund.