Vården av de äldre och multisjuka har länge uppmärksammats. Det finns också en enighet om att arbetssättet behöver utvecklas, från det traditionella sjukdomsorienterade, med fokus på diagnosbehandling, till ett mer situationsbaserat förhållningssätt [1].
Våren 2010 avsatte rege­ringen 271 miljoner kr i ett särskilt stimulansbidrag för satsningar på multisjuka äldre, där ett helhetsperspektiv skulle vara vägledande [2]. Ska en mer en situationsanpassad sjukvård kunna utvecklas som bättre tillgodoser multisjuka äldres behov behöver också uppföljningsinstrument anpassas för denna patientgrupp. Sannolikt behöver olika incitament och ersättningssystem tas fram som stimulerar till att riktlinjer som utgår ifrån de äldre multisjukas behov och villkor följs. Detta kräver en målmedvetenhet i planeringen och utformningen för att kunna möta behoven och bedriva vård och omsorg rationellt och utifrån begränsade ekonomiska ramar. Centralt i ett sådant utvecklingsarbete är att det existerar en gemensam definition av äldre multisjuka.

Den kanske i dag mest cite­rade definitionen är den av Gurner och Thorslund [3], vilken definierar äldre multisjuka som 75 år eller äldre, har någon eller flera sjukdomsdiagnoser, problem med nedsatt rörlighet och ork samt behov av rehabiliterings- och/eller funktions­uppehållande insatser under lång tid. Detta innebär sammantaget en skör och snabbt föränderlig livssituation med behov av återkommande omprövning av vård-, omsorgs- och rehabiliteringsinsatser. Denna definition harmonierar väl med vad man i dagligt tal avser, men är dessvärre inte tillräckligt distinkt för att kunna ligga till grund för epidemiologiska studier.
I en alternativ definition, som tillämpats i flera studier, specificeras multisjuka äldre som personer 75 år eller äldre som under de senaste 12 månaderna varit inneliggande tre eller flera gånger inom slutenvården och med tre eller flera diagnoser från olika diagnosgrupper enligt klassifikationssystemet ICD-10.
Denna senare definition är distinkt nog men riskerar att underskatta förekomsten, särskilt bland äldre som vårdas i särskilt boende och som därmed har ett mindre behov av sjukhusinläggningar.
Trots den senare definitionens begränsningar används den alltjämt i brist på bättre [4, 5]. Detta föranledde oss att undersöka definitionens varaktighet över tid genom att i Västra Götalandsregionens vårddatabas identifiera de äldre som kunde definieras som multisjuka den 31 december 2008 och följa deras fortsatta vårdkonsumtion (både primär- och specialistvård) till och med juni 2010.
Vi fann att 6 407 personer inom Västra Götalandsregionen uppfyllde kriterierna för multisjuka äldre den 31 december 2008. Bland dessa kunde 16 procent (fält 4 och 5 i Figur 1) definieras som multisjuka också den 31 december 2009. Av dessa »kroniskt multisjuka« hade troligtvis cirka en tredjedel avlidit före första halvåret 2010 (fält 4).
En förhållandevis stor andel av det ursprungliga urvalet, 36 procent, var sannolikt inte i livet ett år senare (fält 3), men en ännu större andel, 43 procent, har troligtvis blivit friskare under 2009 och 2010 (fält 1). Slutligen finns en liten andel, 6 procent, personer om vilka det är svårt att dra några slutsatser (fält 2).

Resultaten indikerar att populationen, definierad som 75 år eller äldre som under de senaste 12 månaderna varit inneliggande tre eller fler gånger inom slutenvården och med tre eller flera dia­gnoser, är mycket variabel över tid och sannolikt har en hög dödlighet. Även om det är högst troligt att de som inte längre uppfyller definitionen de facto är att betrakta som multisjuka är den låga ettårsöverlevnaden, uppskattningsvis 60–70 procent, ett problem. Därtill kommer också starka misstankar om att denna distinkta definition kraftigt underskattar den faktiska förekomsten av äldre multisjuka.

I de utmaningar som vi står inför, med ett ökat antal äldre och därmed fler äldre multisjuka, är det än mer nödvändigt att vården och omsorgen kan planeras och styras rationellt av de huvudmän som bär ansvaret. Endast en sjättedel av dem som definieras som äldre multisjuka enligt den definition som vanligtvis används i registerstudier uppfyller kriterierna ett år senare. Detta innebär att ­definitionen som sådan är mind­re lämplig i utvecklingsarbetet gentemot äldre vars livssituation är skör, snabbt föränderlig och med behov av återkommande omprövning av vård-, omsorgs- och rehab­iliteringsinsatser.
Mest önskvärt vore naturligtvis att en gemensam definition togs fram, som kunde appliceras på data som registreras redan i dag. Detta förefaller dock tämligen komplicerat. En enklare väg skulle därför kunna vara att använda en redan befintlig diagnos­kod för att registrera de individer som man i sjukvården identifierar som multisjuka.
En möjlig »kandidat« för detta ändamål skulle kunna vara ICD-10:s kod Z74 – »Problem som har samband med beroende av vårdgivare«, som i dagsläget, åtminstone i Västra Götaland, används i mycket begränsad utsträckning.
I väntan på en lösning kommer vår kunskap för planering, styrning och uppföljning att vara otillräcklig. Det drabbar främst de multisjuka äldre och deras anhöriga men sannolikt också vår gemensamma ekonomi. Ett första lämpligt steg i rätt riktning är att i möjligaste mån undvika en användning av definitionen 75 år eller äldre som under de senaste 12 månaderna har varit inneliggande tre eller flera gånger inom slutenvården och med tre eller fler diagnoser från olika diagnosgrupper. I de fall definitionen ändå används måste en medvetenhet finnas om dess bristande träffsäkerhet.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.