Jan Halldins politiska dogmatism börjar bli rejält tröttsam. Han upprepar samma påståenden om faror och vådor med allt som andas fristående alternativ i vården och inte minst i psykiatrin (»Politisk dogmatism fragmentiserar den psykiatriska vården«, Läkartidningen 9/2011, sidan 480). Tankesättet är fastfruset i en tid då centralt planerad vård ansågs vara det enda rätta – då politiken i allra högsta grad lade sig i hur vården utformades.
Mitt enda syfte är att vi ska få mesta och bästa möjliga vård, med en psykiatri där patienter och anhöriga känner sig sedda och delaktiga och bemöts av respekt av kompetent personal. Medan Halldin fixerat sig vid 20 år gamla debatter – om något som var ett förslag från en enskild politiker, moderaten Örjan Hultåker – vill jag se framåt.
Verkligheten – så som den ser ut efter att först psykiatrin i sydöstra Stockholms län och Järvafältet och där­efter i nordöstra Stockholms län ­tagits över av fristående vårdgivare – motbevisar Halldins resonemang. De nya vård­givarna har fört in nya idéer och ger mer vård för pengarna.
Barnpsykiatrin i Handen, med långvariga problem, långa väntetider och missnöje från berörda kommuner, har nu med en entrepenörsdriven vårdgivare fått en nystart och hjälper fler barn och ungdomar snabbare.
Den positiva konkurrensen handlar om både kvantitet och kvalitet. De fristående vårdgivarna har i många fall en högre kompetensnivå bland personalen, med fler specialiserade sjuksköters­kor liksom psykologer.
Konkurrensen ger också positiva resultat i vår egen landstingsdrivna vård, som får exempel på och drivkrafter för förändring. Också i våra avtal med landstingets psykiatrisektorer har vi kunnat öka volymer och kvalitet.
De ekonomiska aspekterna är dessutom långtifrån ointressanta. Jag ser gärna en privat driven, välskött verksamhet som lyckas gå med vinst – och som också kan sporra andra att ge bättre vårdmässiga och ekonomiska resultat. För oss, skattebetalarna och patienterna är alltid vinst att föredra framför underskott.