Politisk dogmatism fragmentiserar den psykiatriska vården

Filipe Costa, f d verksamhetschef inom Stockholmspsykiatrin och en stark företrädare för svensk socialpsykiatri, diskuterar i Läkartidningen olika alternativa lösningar för den psykiatriska vårdens organisation i Stockholms län [1].
I början av 1990-talet framfördes ett politiskt förankrat förslag om privatisering av en hel psykiatrisk sektor inom ett sjukvårdsområde tillhörande Stockholms läns landsting. Svenska psykiatriska föreningens styrelse ville i en skrivelse till Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik höra dess synpunkter i frågan och skrev: »Den allmänna meningen inom föreningen synes vara att tvångs- vård i privat regi strider såväl mot svensk rättsuppfattning som mot gängse medicinskt etiska principer …«.
Föreningens styrelse menade också att lösningen att tvångsvården förblir i offentlig regi medan den frivilliga vården får en privat huvudman strider »mot den etiska grundsynen i den gällande lagen för psykiatrisk tvångsvård, som ju innebär att tvångsvården framför allt avser att motivera för frivillig vård«. Denna synpunkt fick stöd av delegationen för medicinsk etik.
Delegationen angav vidare att »Rätten att fatta beslut om tvångsvård och att verkställa sådana beslut är offentlig maktutövning« och att »det skulle strida mot svensk rättstradition att frånhända det allmänna beslut i frågor om medborgerliga fri- och rättigheter. När det gäller beslut i fråga om psykiatrisk tvångsvård, skulle det dessutom vara etiskt förkastligt.«
Delegationen anförde också att det hos allmänheten lätt kan uppstå en misstro om ansvariga för privat vård kunde misstänkas att låta sig ledas av vinstintressen vid beslut som rörde tvångsvård.
Etikgruppen vid psykiatriska klinikerna, Danderyds sjukhus skrev till Socialstyrelsen i frågan. I Socialstyrelsens utförliga svar av den 22 oktober 1993 gjordes följande konklusion: »Sammanfattningsvis anser Socialstyrelsen att en privatisering av psykiatrisk vård där offentlig och privat verksamhet integreras är olämplig.« Socialstyrelsens bedömning stoppade 1993 förslaget om privatisering av en hel psykiatrisk sektor.
Psykiatrisk tvångsvård innebär myndighetsutövning och får i princip endast ges på en vårdenhet som drivs av ett landsting enligt bestämmelser i 15 § lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT), i § 6 i lagen om rättspsykiatrisk vård (LRV) samt i § 3 i Hälso- och sjukvårdslagen.
Alliansen inom Stockholms läns landsting har under senare år successivt privatiserat den frivilliga psykiatriska vården i länet enligt två olika modeller [1]. Costa redogör för olika allvarliga konsekvenser av att frivilligvården och tvångsvården inom psykiatrin i dag kan ha olika huvudmän.
Vad kan man då göra i dagsläget? Att ta tillbaka de redan privatiserade delarna av den frivilliga psykiatriska vården till landstinget vore det bästa, men är med största sannolikhet omöjligt.
Den psykiatriska tvångsvården kan, då den är myndighetsutövning, i dag inte privatiseras. Jag anser inte heller att man bör försöka få till stånd ändringar i ovan nämnda lagtexter för att i framtiden möjliggöra privatiseringar av tvångsvården. Rätten att fatta beslut om och verkställa tvångsvård är nämligen offentlig maktutövning som grundas på en lång rättstradition i Sverige.
Dessutom kan, som Läkarsällskapets delegation för medicinsk etik anger ovan, en misstro hos allmänheten lätt uppkomma om ansvariga för privat vård kan misstänkas ledas av vinstintressen vid beslut om tvångsvård. Jag tycker därför i det uppkomna läget att Costas alternativa lösning med en »privatisering av enbart öppenvården men med hänsyn till den långtidssjuka patienten« är ett förslag som bör närmare diskuteras [1].
Slutligen: Hur kan vi tillåta att vården av en av samhällets mest utsatta grupper, de allvarligt psykiskt sjuka, överlämnas till privata aktörer med vinstintressen som drivkraft? Speciellt när man därigenom också splittrar upp den psykiatriska vården – något som flera instanser på 1990-talet bedömde som olämpligt.
En orsak till att detta likväl har kunnat ske nu är att politisk dogmatism med politiskt enkelriktade budskap om konkurrens och mångfald i alltför hög grad tillåtits styra vården, inte minst den psykiatriska. Även valfriheten inom psykiatrin, som inom Stockholms läns landsting också ska kunna utnyttjas av den tvångsvårdade patienten – det sistnämnda en närmast absurd bestämmelse – är ett uttryck för denna dogmatism [2].
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.