I dag upplever jag sjukskrivning som det svåraste inom yrket. Försäkringskassan utgår som princip från att underkänna alla intyg. Detta innebär en svår och tidsödande belastning i öppen vård. Mitt problem är att jag inte känner mig kompetent att sjukskriva en patient längre, än mindre att skriva ett intyg för sjukersättning. Allt vad jag skriver underkänns. Ändå har jag viss utbildning inom området:
• 1970 blev jag specialistkompetent i invärtes medicin och hjärtsjukdomar, senare även inom allmänmedicin. 1972 blev jag överläkare i invärtes medicin.
• 1972 blev jag förtroendeläkare vid Göteborgs Försäkringskassa och medlem av dåtidens Pensionsdelegation, som beslutade i fråga om sjukbidrag och pension. Dessa uppdrag hade jag i tolv år. Jag fick avträda dessa av jävsskäl när jag blev edsvuren domare i Försäkringsöverdomstolen.
I dag arbetar jag som specialist i invärtes medicin och hjärtsjukdomar på en mottagning i Göteborg på nationell taxa. Det mest tidskrävande, och dessutom negativa, i den uppgiften är kontakterna med Försäkringskassan. Intygen ska i dag beskriva allt i en detaljrikedom, som för mig ofta är en naturlig följd av diagnos och besvär, men så icke för FK. Jag saknar dessutom utbildning i vad alla på marknaden förekommande arbetsuppgifter kräver av en anställd, varför jag inte kan uppfylla FK:s krav på bedömning av patientens arbetsförmåga på denna detaljnivå.
Dagens krav när det gäller intygsskrivning är helt orealistiska. Inom öppen vård finns det ingen möjlighet att göra en sådan bedömning. Många arbetsoförmögna får därför avslag på ett inhumant sätt. Detta känns tungt. Ändring måste ske. Förut var FK en samarbetspartner.

Det måste etableras fler instanser än som finns i dag som kan pröva patienternas generella arbetsförmåga på ett konstruktivt sätt enligt FK:s krav. Detta är inte primärt en medicinsk fråga. Vi är inriktade på att ta hand om patienternas medicinska problem. FK kräver en insats av oss som är orealistisk och dessutom undantränger vår sjukvårdande uppgift till ­patientens nackdel.