Svar till Arne Stenstedt och Lise-Lotte Risö Bergerlind, Svenska psykiatriska föreningen (»Valfrihetens gränser«, LT 12/2011, sidan 677).
Det är slående hur möjligheten för patienter att få en reell valfrihet provocerar. Utgångspunkten tycks vara att patienterna i psykiatrin inte vet vad som är bäst för dem själva. Vår utgångspunkt är tvärtom att patienterna själva värdesätter en god vård, och att möjligheten att välja den vårdgivare man har förtroende för stärker förutsättningarna för en framgångsrik behandling. Jag har svårt att förstå grunderna för den rädsla som professionen, eller åtminstone vissa av dess företrädare, ger uttryck för.
Motsättningarna mellan valfrihet och andra goda värden i vården tycks i hög grad överdrivna. Psykiatriska föreningens företrädare skriver ju att det för psykospatienter kan vara »själva förtroendet mellan patienten eller personalen vid en viss öppenvårdsmottagning eller ett visst sjukhus som kan stabilisera situationen så att psykosskov kan undvikas«. Men till skillnad från Stenstedt och Risö Bergerlind tror jag inte att möjligheten att välja underminerar uppbyggandet av detta förtroende.
Ingen påstår att valfriheten skulle vara överordnad kontinuiteten eller få riskera patientsäkerheten. Områdesansvaret i våra psykiatriavtal finns bl a också för att säkerställa patientsäkerheten. Och patienterna föredrar naturligtvis också en god behandling med kontinuitet.
Behovet av valfrihet inom psykiatrin ska inte förmins­kas. I motsats till andra vårdområden har förändringstrycket i psykiatrin varit litet – alltför litet, vågar jag säga. Det har ändrats på senare år, men att det finns mycket att göra, och ett tryck från de berörda, patienter, anhöriga och allmänhet, är tydligt. Det märks i statistiken över patientklagomål, till exempel från vår egen patientnämnd och även i de vittnesmål vi själva mottar från såväl patienter som anhöriga.
De nödvändiga och positiva förändringarna och utvecklingen av psykiatrin tar sig många uttryck. Inte minst får patienter det allt lättare att snabbt få adekvat hjälp. Produktiviteten har ökat och kommer att fortsätta öka, och det är helt nödvändigt. Bara nya ekonomiska resurser är ingen lösning. Vi alla har ­ansvaret mot patienter och skattebetalare, som värnar en god psykiatri, att använda deras pengar effektivt.
Om vissa psykiatriska vårdgivare är mycket mer populära än andra borde svaret inte bli att angripa valfriheten, utan att fråga sig vad som är orsakerna och vad som kan göras för att bli bättre på bemötande, tillgänglighet och kvalitet. En sådan positiv konkurrens om vårdidéer är något jag i allra högsta grad bejakar.