Få personer i livet påverkar oss så mycket som våra föräldrar. Något som därför ofta sätter djupa känslomässiga spår är när någon av våra föräldrar går bort. En ny studie visar att dessa spår går djupare än vad vi tidigare trott.
Studien »Time does not heal all wounds: Mortality follow­ing the death of a parent« är publicerad i Journal of Mar­riage and Family (2011;73:236-49) och baseras på en registerdatabas från Centre for Health Equity Studies (CHESS) vid Stockholms universitet. Databasen gör det möjligt att följa barnen upp till tio år efter förlusten av en förälder.
Studien visar att det för pojkar mellan 10 och 18 år innebär en nästan fördubblad dödlighetsrisk att förlora en mamma jämfört med för pojkar som inte förlorat en mamma. Bland flickor är dödlighetsrisken ännu större. Även förlust av en pappa spelar viss roll för flickor.
Något oväntat visar studien att äldre barn som förlorar en förälder har lägre dödlighet än barn med föräldrar i livet. Detta kan bero på att föräldrarnas sista tid i livet präglas av oro och omvårdnad då många äldre föräldrar varit sjuka under längre tid. Paradoxalt nog kan döden då vara en lättnad. Resultaten visar dock på något förhöjd dödsrisk på längre sikt bland äldre barn vars förälder avlidit.
Med andra ord läker inte tiden alla sår. Död genom olyckor och självmord har de största konsekvenserna för barns hälsa. En oväntad förlust av en förälder innebär att den drabbade har svårare att acceptera förlusten och en större risk att hamna i en kris.
Resultaten visar att det är av största vikt att kunskapen kring hälsoeffekter av sorg fördjupas. Att ta hänsyn till sådana indirekta hälsoeffekter kan medföra att interventioner och förändringar inom sjukvården blir mer effektiva ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Med detta som utgångspunkt uppmanar vi till ett helhetsgrepp på dessa frågor.
Vi menar att förståelsen för förekomsten av de indirekta hälsoeffekter som kommer av exempelvis sorg över en förälders död medför att sjukvården bör lämna det ofta ­förekommande individuella perspektivet på sjukdom och död där hänsyn inte tas till personer i patientens omedelbara närhet. I detta sammanhang är det även viktigt att vården i livets slutskede är av hög kvalitet för att minska påfrestningen för anhöriga.
Övriga insatser som bör diskuteras inom sjukvården är ökat psykologiskt stöd till anhöriga samt en systematisk uppföljning av personer som drabbats av sorg.