Vi läser med stort intresse inlägget från Kihlbom och Böhm. Det glädjer oss att vårt bidrag till Läkartidningen ­leder till reaktioner samtidigt som vi ställer oss lite undrande inför delar av kritiken. Vi har kanske olika syn på både diagnostik och behandling? Vi skiljer oss säkert åt även vad gäller syn på vetenskap av vad som går att mäta och falsifiera? Men i en sak tror vi inte att vi skiljer oss från författarna.
Vi vill med bestämdhet hävda att vi inte alls är emot det empatiska samtalet, personlighetsbegreppet eller betydelsen av anknytning och utveckling. Att vi inte tar upp detta mer explicit i artiklarna må vara en brist men är inte en utsaga om att vi skulle vara emot dessa perspektiv.
Det som författarna dock ­väljer att bortse från är att vi avsiktligt såg till att få både medicinska och psykologiska empiriskt belagda perspektiv belysta. Detta märks inte minst genom att författarskaran har representanter från både läkar- och psykologkåren.
Sedan har vi varit noga med att ta upp den moderna psykodynamiska forskningen som genomförts inom det evidensbaserade perspektivet, som författarna inte tycks uppskatta. Vår erfarenhet är att moderna, psykodynamiskt orienterade forskare och kliniker inte alls är emot evidensbasering eller hävdar att deras terapiform inte går att utvärdera med gängse metoder i form av kontrollerade studier.
Så trots att författarna inledningsvis säger sig vara emot ofruktbara debatter i Läkartidningen undrar vi om inte deras inlägg är just ett exempel på detta och något som gör mer skada än nytta om strävan är att utveckla säkra och effektiva behandlingsmetoder för en stor grupp personer som lider svårt på grund av sin ångest.