En intressant studie av Karin Jonsson och medarbetare om kvarkateter hos äldre behöver breddas och fördjupas (LT 15/2011, sidorna 868-70).
Kvarkatetern utgör en främmande kropp. Bakterier vandrar uppströms i slemlagret mellan kateter och slemhinna upp i blåsan. Resultatet blir kronisk bakteriuri. Behandling med antibiotika leder bara till resistens.
Metenaminhippurat (Hiprex) är ett gammalt antiseptikum utan resistensutveckling. Behandling av kateterbärare med Hiprex halverade antalet förtida kateterbyten i en prospektiv, randomiserad och dubbel-blindad studie (P < 0,001). Studien [1] var liten med 15 patienter i behandlingsgruppen, 15 patienter i kontrollgruppen, behandlingstid fem månader, dosering av Hiprex pulver 1 gram tre gånger dagligen. Vätskeintaget var standardiserat till 1 800 ml/dygn. Det generösa vätskeintaget är ett särdrag i studien. Ökad vätsketillförsel har i sig en spolningseffekt och minskar risken för stopp i katetern. Nu har vi ökande problem med resistenta bakterier. Min arbetshypotes är att en klok användning av vätska och Hiprex skulle kunna minska användningen av antibiotika hos kateterbärare. På motsvarande vis tror jag också att vätska och Hiprex skulle kunna minska användningen av antibiotika vid okomplicerad men recidiverande nedre urinvägsinfektion hos kvinnor. Om en sådan kvinna får bedriva egenvård med vätska och Hiprex i 3–4 dagar, så skulle jag tro att många infektioner läker ut utan antibiotika. Vad jag föreslår är alltså intermittent egenbehandling vid besvär, inte långtidsbehandling.