Staten har nu via sina tjänstemän (beslutsfattare eller processförare, som tjänstebeteckningen är) på Försäkringskassan tagit över från läkarna ansvaret att bestämma när en person är sjuk nog att uppbära sjukpenning.
Detta absolut avgörande ingrepp i vårt yrkesutövande och vårt uppdrag gentemot patienterna har mötts av spridda protester från några enskilda och grupper av läkare, men inget samlat ramaskri från kåren eller Läkarförbundet.
Vi har under relativ tystnad accepterat denna statliga ingenjörskonst som låter medicinskt helt outbildade personer, eventuellt sekonderade av kassans egna medicinska rådgivare, vilka aldrig träffat eller kommer att träffa våra patienter, avgöra om vår diagnos och bedömning av patienten är riktig.
Nej, motåtgärden tycks i stället bli att läkare tvingas till någon sorts juridisk journalföring där spetsfundigheterna görs så invecklade att sannolikheten för ett godkännande från Försäkringskassan möjligen ökar. Gert Präntare i stället för Hjärt Läkare.
Det är oförenligt med läkareden att läkaren lämnar avgörande insatser för patientens tillfrisknande till outbildade, anonyma tjänstemän med politisk instruktion om restriktion.
Risken att förlora patienternas förtroende genom detta tysta överlämnande av våra regalier är uppenbar.
Läkarförbundet borde, om förhandlingar (som aldrig krävdes) kring denna nya ansvarsförordning bröt samman, ha utlyst allmän läkarstrejk.
Sedan 1965 är jag betalande medlem i Läkarförbundet. Otaliga gånger har jag förmanat unga kollegor som velat lämnat förbundet därför att de ansåg sig inte få valuta för den höga medlemsavgiften: »Bliv kvar, för den dag kan komma då vi tillsammans måste försvara våra och patienternas intressen.«
Men när den dagen väl kom ställde inte förbundet upp.
Skammen att tillhöra en organsation som svikit sina uppdragsgivare – patienterna – i ett avgörande ögonblick är stor. Men det är aldrig för sent, har ju Göran Sonnevi lärt oss.
Repa mod och gå till samlad attack mot dessa orättfärdigheter. Jag garanterar full medlemsuppslutning.
