Mer pengar kan göra ont värre

En av experterna i den så kallade Stendahlska utredningen [1, 2] om klinisk forskning, Anna Engström-Laurent (AEL), skrev i en medicinsk kommentar [3] att biomedicinsk forskning bara i liten utsträckning ger vården ny, relevant kunskap. Inte ens för excellent forskning kan »nyttiga« resultat räknas hem på förhand, men av AEL:s artikel framgår att den kliniska forskningens svaga relevans anmärkningsvärt nog alltför ofta beror på att den försummar grundläggande forskningsmetodologiska regler.
Jag ställde därför frågor om det är rimligt att, som utredningen föreslår, klinisk forskning omorganiseras och tillförs nya pengar innan den tagit reda på varför den så illa använder de stora resurser den faktiskt har [4].
I sin replik berör Olle Stendahl inte frågorna [5]. Han ­upprepar bara utredningens teser: svensk klinisk forsk­ning är på efterkälken, varför specifika åtgärder behövs för att stärka den. Utredningens föreslagna åtgärder innebär stora ekonomiska tillskott, stärkt plats för forsk­ning i utbildningar, ­karriärtjänster för forskning inom vården samt ombildning av universitetssjukhusen till universitetsmedicinska centra (UMC) [1, 2, 5].
Dock ger varken utredningar eller replik sakligt stöd för antagandena att svensk klinisk forskning hamnat i bakvatten eller att åtgärderna skulle ge ny kunskap, som leder till bättre vård och samhälleliga vinster.
Utredning­ens bibliometriska studie tyder inte på att svensk klinisk forskning är efterkälken [6].Citeringsfrekvensen för svensk medicinsk forskning har tvärtom förbättrats med 5 procent mellan åren 1996 och 2006. Globalt ligger Sverige citeringsfrekvensmässigt på sjätte plats. Tio kliniska forsknings­områden citerades drygt 20 procent över världsgenomsnittet, och sett till invånar­antal producerade Sverige näst flest medicinskt veten­skapliga artiklar i världen.
Medan utredningen ansåg att klinisk forskning »odiskutabelt« ger samhällsekonomiska vinster, var dess samhällsekonomiska studie försiktigare. Den konstaterade att inga »säkra slutsatser« kunde dras på grund av metodproblem [7].
Utredningen har ersatt saklig argumentation med en retorik som, ofta med militära metaforer, målar upp bilden av en hotad svensk forskning och sjukvård: »attraktiva miljöer avgör vilken nation som vinner ny mark«, »utmaningarna är stora om vi framöver ska försvara vår position«, »för att klara detta behöver Sverige en ny taktik«.
En specifikt svensk hotbild finns emellertid inte! Den kliniska forskningens pro­blem är däremot både allvarliga och internationella [3]. Detta kan bland annat lätt utläsas av BMJ:s initiativ International Campaign to Revitalise Academic Medicine (ICRAM) [8, 9].
Den Stendahlska utredningens mest omvälvande förslag är ombildningen av universitetssjukhusen till universitetsmedicinska centra. Den juridiska form som förordas är att dessa blir aktiebolag med stat och landsting som delägare. Det innebär privat­rättslig drift, styrd av aktie­bolagslagen, med all operativ makt dele gerad till styrelser, valda av bol agsstämmor.
Fördelarna med detta bedöms vara att UMC då kan skapa egna interna organisationer med kortare besluts­vägar och nya, snabbare och ­flexiblare former för samverkan med industri och andra finansiärer. Detta bedöms väga tyngre än nackdelen att offentlighetsprincipen upphör.
Risken med att skapa murar mellan UMC-aktiebolagen och vårdverksamheter utanför dessa, bland annat all primärvård, samt med att landstingen förlorar den ­direkta kontrollen över de 40 procent av sjukhusvården som bedrivs av universitets­sjukhusen, tror utredningen kan överbryggas.
På basen av en svagt underbyggd hotbild, önsketänkande och tendentiösa tolkningar av beställda bibliometriska och samhällsekonomiska studier föreslår den Stendahlska utredningen stora resurstill­skott och en organisatorisk förändring som försämrar ­offentlig insyn i och demo­kratisk styrning av klinisk forskning och en stor del av den offentliga sjukhusvården.
Det är orimligt att med skattepengar finansiera sådana omvälvande förslag innan den kliniska forskningen godtagbart förklarat varför den år efter år producerat ­forskning som på grund av fel frågor, felaktiga studieupp­lägg och vinklade avrapporteringar bara är föga användbar för vården [3].
En allvarlig självrannsakan är viktig inte minst sedan det nyligen visats att det delvis liknande programmet för »excellenta« forsknings­miljöer inte lett till ökad ­vetenskaplig produktivitet, men däremot till ett bakslag för jämställdheten inom medicinsk och naturvetenskaplig forskning [10].
Att begära mer pengar och skapa slutna rum när grundproblemet är dålig kvalitet kan göra ont värre. Det döljer och befäster snarare än bryter upp och förändrar dåliga strukturer. Att strunta i att alls beröra mina frågor [4] ­talar för förekomsten också i vårt land av den självtillräcklighet som ICRAM pekat på inom den akademiska medicinen [8, 9].
*Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.