Min roman – en fiktiv historia

I sin artikel »Tyst accept av ’perfekt sorti’ – men bara i det enskilda fallet« (Läkartidningen 14/2011, sidorna 814-5) granskar Niels Lynøe från medicinetisk synpunkt två av mina böcker på ett sätt som bör kommenteras.
Rubrikens formulering syftar på ett förlopp i min roman »Stundande natten« (2007), där två män i ett sent stadium av terminal sjukdom gemensamt begår självmord genom kraftigt vodkaintag i anslutning till en smärtlindrande morfininjektion.
Lynøe förutsätter att sköterskan som gett sprutan varit införstådd med deras handling, som därmed skulle vara »sjukvårdsassisterad«. Den tolkningen är missvisande, eftersom frågan om sköterskans eventuella medverkan lämnas öppen.
Jag vill vidare påminna om att »Stundande natten« är en roman, en fiktiv historia med en fiktiv berättare, som inte bör förväxlas med författaren. Från sin sjuksäng blir Hasse, berättaren, ensam vittne till rumskamraternas död, och det är han som tyst accepterar »en så perfekt sorti«. Inte författaren; han yttrar sig inte.
Det gör han däremot i dialogessän »Den moderna döden« (1978), en dystopi som att döma av vittnesbörd från flera länder (där den bland annat framförts som teaterstycke) dessvärre fått en stadigt växande aktualitet.
Här är den fiktiva iscensättningen – en konferens för samhällsplanerare – ett rent utanverk; det rör sig om en satir, en stridsskrift som pläderar för naturrättsidéer och en humanistisk människosyn i ett alltmer ekonomistiskt samhällsklimat.
I sin kritik av boken framför Lynøe den besynnerliga uppfattningen att jag i naturrättens namn skulle vara emot smärtlindring, därför att «lindrande behandling gör döendet onaturligt och därmed dåligt«. Men det är en vantolkning av naturrätts­läran. Den handlar inte om anpassning till naturens bio­logiska gång utan om en i människans natur inneboende insikt om alla människors lika värde och rättigheter.
När mitt språkrör på konferensen önskar oss ett döende utan störningar är det inte palliativ omvårdnad han vänder sig emot, utan det han kallar »dödskonsulenterna«, psykologer som vill skola in oss i ett schemalagt dö­ende à la Kübler-Ross.
Det är som om ångest och trots inför det oundvikliga vore ett större problem än döden själv. Men då verkar det mer vara anhöriga och personal man ömmar för än den döende människan.