I LT 42/2009 (sidan 2704) påtalade jag att aktuell forskning visat att antipsykotisk medicinering kunde ha hjärn- skadande effekter. Mussie Msghina och Benny Liberg replikerade med att bagatellisera forskningsfyndens relevans för patientbehandlingen (LT 47/2009, sidan 3183). Socialstyrelsen har inte heller visat sig intresserad av att föra frågan vidare.
Detta är tendenser som oroar – psykiatrins tendens till sen självkritik vid möjliga behandlingsskador är tyvärr ett återkommande fenomen.

Emellertid har den studie som Nancy Andreasen hänvisade till i sin alarmerande intervju i New York Times i september 2008 i dagarna publicerats i en av världens högst rankade psykiatriska tidskrifter [1]. Enligt uppgift har det varit betydande problem med att få den accepterad ­eftersom innehållet är starkt kontroversiellt.
Forskargruppen har följt 211 patienter med schizofreni- diagnos i medeltal 7,2 år med upprepade MR-undersökningar av hjärnan. En signifikant progressiv minskning av hjärnans volym konstaterades under denna period oberoende av om typiska eller atypiska antipsykotika använts. Att schizofreni i sig kan innebära en substansförlust i hjärnan är känt sedan tidigare. Denna studie visar att antipsykotisk behandling är korrelerad med ytterligare substansförlust. Sjukdomens svårighetsgrad, liksom alkohol- och drogkonsumtion, var i mind­re grad eller inte alls korrelerade med vävnadsreduktionen jämfört med mängden antipsykotika.
Författarna sammanfattar att dessa fynd tillsammans med de experimentella djurstudierna (som refererades i min artikel från 2009) visar att antipsykotisk medicinering förmodligen har en skadande effekt på den neuronala vävnaden – vid sidan om de kliniskt nyttiga effekterna. Skadan uppträder i de dosintervall och medicintyper som allmänt används och är proportionell till längden och mängden av medicinintaget.
En redaktionell kommentar i samma tidskriftsnummer [2] prövar alternativa förklaringar till fynden. ­Sammanfattningen blir att vi starkare måste belysa för- och nackdelar av medicineringen liksom pröva icke-­farmakologiska metoder.
Det finns fortfarande på sina håll en primitiv filosofi om fördelarna med höga doser liksom om multiterapi. Bortsett från denna rena okunnighet är det av avgörande betydelse att vi finner nya ­vägar att använda antipsykotika mer optimalt. Det är ­exempelvis i många fall av psykos helt möjligt att starta behandlingen utan neuroleptika för att sedan vid behov arbeta med låga doser i nära samarbete med patienten.

Genom en lyhörd läkemedelsbehandling får psykiatrin ett förbättrat förtroende både från patienten och från anhöriga. Det finns nu än mer anledning att ta patienternas välkända motstånd mot antipsykosmedicinering på stort allvar.