Vi kan se tillbaka på en fantastisk utveckling för medicinsk forskning under efterkrigstiden. Antibiotika, nya vacciner, organtransplantation, kranskärlskirurgi, ledplastik, nya behandlingsmetoder mot psykiatriska sjukdomar, reumatoid artrit, magsår, ateroskleros och cancer är bara några exempel på framsteg som påverkat den moderna medicinen. Sverige har haft en framträdande roll i denna utveckling.
Vad karakteriserade denna exceptionella framgångssaga? Under denna tid fanns en nära koppling mellan grundläggande laborativ forskning, patientstudier och högspecialiserad vård vid våra universitetssjukhus. De flesta upptäckterna gjordes vid världens främsta universitetssjukhus som Massachusetts General Hospital, Mayo­kliniken och Johns Hopkins, där de starka forskningsmiljöerna alltid utgjort en integrerad del av vården.

I dag står vi inför nya utmaningar. Hälso- och sjukdomspanoramat har ändrat karaktär. En större andel av befolkningen i hög ålder innebär ökade utgifter för hälso- och sjukvård. Ändrade levnadsvillkor innebär en ­ökning av livsstilsrelaterade sjukdomar. Detta ställer allt större och annorlunda krav på sjukvårdens resurser. Trots att värdet av forskning och utveckling är uppenbart både för sjukvården och för samhället i stort har den kliniska forskningen marginaliserats i en alltmer ansträngd landstingsekonomi där lokala och regionala särintressen styr utvecklingen.
Svensk klinisk forskning har inte längre samma ledande position som för 20 år sedan, trots att vi satsar mest pengar per invånare inom EU på medicinsk forskning. Många industriländer brottas med samma problem och har vidtagit olika åtgärder för att förbättra den kliniska forskningens kvalitet. Det är i ljuset av denna utveckling som det nu föreslås specifika åtgärder för att stärka den kliniska forskningen och säkerställa dess genomslag i en bättre vård [1-3].

Hur mäter man då utveckling och nytta med forskning? ­Inomvetenskaplig kvalitet och framgång är inte alltid samma sak som relevant och nyttig forskning ur ett vårdperspektiv. Inomvetenskaplig kvalitet kan mätas med bibliometri, framför allt för jämförelse mellan universitet och mellan länder över tid.
Trots att vi fortfarande producerar mycket forskning är dess genomslag inte lika tydligt som tidigare. Danmark och Nederländerna är i dag på stark frammarsch, liksom Kina, Indien och Brasilien. Samtidigt är jämförelsen svår att göra. Forskningens karaktär och utveckling varierar mellan olika områden, och framgångsrik forskning sker ofta i nationella och internationella samarbeten.
Den medicinska relevansen och nyttoaspekten är ännu svårare att bedöma. Ofta tar det lång tid för ny kunskap att få fotfäste i vården, och långsiktighet och uthållighet är inget som karakteriserar dagens vård- eller forskningspolitik. Alla är dock överens om att ny kunskap ger bättre vård och samhälleliga vins­ter, vare sig man gör hälsoekonomiska analyser eller mäter behandlingsresultat och ökat välbefinnande. Flera aktuella studier visar att samhällsvinsterna är stora [4].

Problemet i dag är inte att vi ställer fel frågor eller slösar resurser på oviktiga problem, vilket Åke Thörn hävdar i LT 16–17/2011 (sidorna 904-5). De största resurserna läggs på forskning inom våra stora sjukdomsområden som cancer, hjärt–kärlsjukdomar, infektioner, neurodegenerativa sjukdomar och diabetes. Problemet är inte heller att det görs för mycket bra forskning inom dessa viktiga områden.
Problemet är att forskningsutrymmet saknas i vården och att resurserna sprids för tunt och inte räcker hela vägen till patienten. För att detta ska fungera behövs inte bara mer pengar. Vad som också behövs är tydligare prioritering av befintliga resurser och bättre implementering av ny kunskap i vården. För detta krävs gemensamma åtgärder från landsting och universitet.

Dagens problem inom den kliniska forskningen är som sagt inte nya, men de har förstärkts sedan Medicinska forskningsrådets rapport ­publicerades för drygt tio år sedan [6]. Andelen forskarutbildade och forskande läkare har minskat, utrymmet för forskning i vården har minskat, och antalet kliniska prövningar, både forskarinitierade och industrisponsrade, har på grund av ökade kostnader minskat i Sverige.
Utredningen om den kliniska forskningen [1, 2] pekar på dessa problem inte bara utifrån bibliometriska analyser, utan genom en grundlig analys av rekryteringsläget, utbildningsnivån och finansieringssituationen. Huvudbudskapet är att ge forskningen en tydligare plats inom grund- och specialistutbildningen, skapa karriärtjänster för forskning i vården, prioritera den bästa forskningen också vid fördelning av ALF-resurserna (statens ersättning till landstingen för forskning), inrätta en fond för klinisk behandlingsforskning och bilda universitetsmedicinska centra (UMC) där universitet och universitetssjukvård samverkar för en mer kunskaps- och forskningsbaserad vård.

I dag tas flera initiativ för att förbättra situationen. Kliniska forskartjänster inrättas, ALF-avtalet följs upp och omförhandlas, kvalitets­register och biobanker förstärks och görs mera tillgängliga för forskning, och samverkan ökar igen mellan akademi och sjukvården. Vad vi nu väntar på är också en reell satsning på en fond för forskarinitierad behandlingsforskning för att utveckla en kunskapsbaserad och högkvalitativ hälso- och sjukvård.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.