Det finns likheter mellan å ena sidan en författare och hans/hennes läsare och å and­ra sidan en uppfinning och en upptäckt. Författaren uppfinner sina personer och världen de lever i, och läsaren går på upptäcktsfärd i denna värld. Läsaren kan då upptäcka aspekter som författaren inte själv hade tänkt på eller avsett. Detta tycks vara fallet vid min läsning av Wijkmarks roman »Stundande natten«.
Wijkmark vill att det ska vara en öppen fråga om sjuksköterskan hjälpte till vid suiciden. Så läser inte jag texten. Sjuksköterskan gav morfin till två terminalt sjuka patienter, och hon gav det i doser så att huvudpersonen blev orolig för att man vid obduktionen skulle upptäcka vad hon gjort. När patienterna sedan kombinerar morfinet med en flaska vodka griper sjuksköterskan inte in. Hennes underlåtelse skulle av Socialstyrelsen kunna bedömas som försummelse. Men Wijkmark har förstås rätt i att huvudpersonens syn på »en perfekt sorti« inte behöver vara författarens.
Wijkmark tycker att jag vantolkar naturrätten så som den presenteras i hans bok »Den moderna döden«. Eftersom Thomas av Aquino brukar anses vara naturrättens tydligaste förespråkare använde jag mig av hans resonemang vid analysen av Wijkmarks argumentation.
Wijkmark förtydligar nu att naturrätt ska förstås som »en i människans natur inneboende insikt om alla människors lika värde och rättigheter«. Detta låter mer som rättighetsetik (exempelvis à la John Locke). Rättighets­etik är dock fullt förenlig med att tillgodose önskemål om dödshjälp.
Eftersom Wijkmark argumenterar mot dödshjälp är det mindre troligt att han skulle använda sig av rättighetsetik. Det behövs nog ytterligare förtydliganden för att förstå vad det är för etik Wijkmark hänvisar till.

Läs mer:


Min roman – en fiktiv historia