Söderberg och övriga företrädare för landets PAH-centra skriver att det hade varit optimalt att kontakta respektive vårdcentral eller annan patientansvarig läkare. Problemet är att i brevet som forskargruppen skickat till landets medicinkliniker hoppar man över det steget och skriver i stället:
»Nästa steg i utredningen är lungscintigrafi och detta kommer att ombesörjas vid närmaste nuklearmedicinska eller motsvarande avdelning och det är här vi behöver Din hjälp. Vid er klinik har vi identifierat 34 st personer med kvarvarande andfåddhet enligt bifogade lista och dessa behöver nu en remiss från Din klinik för lungscintigrafi. Denna skickas till Din närmaste scintigrafienhet och för att underlätta bifogar vi ett förslag till remisstext.«
Jag har inte, som PAH-kollegerna skriver, ifrågasatt om lungskintigrafi är förstahandsmetod vid oklar dyspné efter en akut lungemboli, utan jag frågade i mitt brev: »Är lungscint rätt upp och ner rätt väg att gå?« Det hade inneburit, för att ta ett exempel, att till isotoplaboratoriet kalla en institutionsboende patient i 95-årsåldern med kronisk hjärt- och njursvikt och nyligen utskriven från medicinkliniken efter en aggravering av hjärtsvikten.
Forskargruppen har alltså till alla 850 personer, inklusive patienter som denna, skickat ett brev med besked att blodprov och EKG antyder att man bör fortsätta utredningen och att »Du kommer att kallas för en lungscintigrafi«.
Jag tror också att incidensen av CTEPH sannolikt är underestimerad och anser självklart att patienter med misstänkt CTEPH, där eventuellt behandlingsförsök bedöms genomförbart och meningsfullt, ska utredas. Men nu är syftet med studien att bestämma antalet personer som efter en akut lungemboli utvecklar en kronisk tromboembolisk pulmonell hypertension, och där lungskintigrafi är en förutsättning för att kunna komma fram till diagnosen. Därför, menar jag, är det forskarteamets ansvar att både beställa och bekosta lungskintigrafin. Först i nästa steg bör en »klinisk remiss« utfärdas, för ställningstagande till fortsatt utredning och eventuella behandlingsförsök.
Jag har inte antytt att studien skulle vara ett beställningsarbete från läkemedelsindustrin, utan skrivit att förhållandet att en part med ekonomiska intressen av utfallet medverkar till studiens finansiering är en kanske ofrånkomlig men samtidigt något besvärande faktor i sammanhanget. Det aktuella företaget marknadsför ett av de i genmälet nämnda läkemedlen, med en årskostnad, såvitt jag kan utläsa från Fass, kring 300 000 kr/patient.
* Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
