Med den senaste räkningen från Läkarförbundet infann sig det vanliga bryderiet. Betala eller inte? Årsavgiften är ansenlig och passerar inte obemärkt förbi i börsen. Vad gör Läkarförbundet egentligen för mig? Lönen går kräftgång, arbetsmiljön försämras, utbildningen under arbetstid är oftast obefintlig och läkarkåren attackeras osakligt och oemotsagt i medierna. Självmordstalen är fortsatt höga.
Det är då med stor tillfredsställelse jag i LT 22–23/2011 (sidan 1232) läser att förbundsstyrelsen tar den brännande frågan om mitt behov av semesterlogi på ­fullaste allvar. Man har diskuterat frågan kring semesterbostäderna och gett vd-staben mandat att sälja några villor på Rivieran. Planen är att ersätta dessa med ny egendom, gärna i Antibes, och man har också diskuterat att införskaffa något i Alperna och på Manhattan.
Tack för omtanken, men jag måste tyvärr meddela att mitt intresse för både skidsport i Alperna och golf på Rivieran är obefintligt. Jag kan tipsa om att det går alldeles utmärkt att boka semester­inkvartering på nätet. Vill man vara med i en klubb som sysslar med förmedling av ­semesterbostäder finns det säkert många att välja mellan. 
Vid diskussioner med kollegor har jag märkt att jag är långt ifrån ensam om att drabbas av tvivel och eftertanke då det är dags att betala medlemsavgiften. Jag råder förbundet att koncentrera sina krafter och resur­ser där de behövs, och avstå från att tvinga dem som föredrar semester i stuga eller trekking i Transsylvanien att via med­lemsavgiften sponsra andra medlemmars behov av re­kreation på fashionabla ­adresser.