Svinhugg går igen – var så säker!

Thomas Zillings framprovocerade uppsägning vid Hallands sjukhus Varberg är ett kostsamt och förödmjukande nederlag för Läkarförbundet och för allt fackligt arbetsmiljöarbete. Nu vet vi att skulle en förtroendevald eller ett skyddsombud av arbetsgivaren upplevas som obekväm så kan arbetsgivaren, med en lagom tilltagen sedelbunt, få det problemet ur världen.

Förtroendemannalagen (LFF) och framför allt arbetsmiljölagen (AML) är tänkta att ge oss ett långtgående skydd mot repressalier från arbetsgivaren. Men i verkligheten existerar skyddet bara under förutsättning att arbetsgivaren uppträder civiliserat och att den fackliga organisationen är bredd att ta strid när lagen överträds.
Thomas Zilling avskedades, trots LFF och AML, av en uppretad och kränkt arbetsgivare för att han i egenskap av facklig företrädare på ett sakligt, rakryggat (och lågmält) sätt fullgjort sina åtaganden; att påtala brister i verksamheten som resulterat i allvarliga arbetsmiljöproblem och som äventyrade patientsäkerheten. Detta, och inget annat, är vad som döljer sig bakom sjukhuschef Anders Dybjers »sakliga grund för avsked«.
Stora summor av offentliga medel, avsatta till sjukvård, används självsvåldigt (och sannolikt olagligt) av en tjänsteman som är hyperkänslig för exponering och kritik. Syfte: att upprätthålla skenet av normalitet och säkra den egna positionen. I kollisionen mellan ett fullt legitimt fackligt arbete och hotade maktpositioner har detta hysteriskt uppskruvade stämningsläge hos landstings- och sjukhusledning genererats.
Att arbetsgivaren regisserat en konflikt för att hävda »illojalitet« illustrerar bara till vilken primitiv nivå man är villig att sänka sig (se Zillings redogörelse för sista dagen på jobbet, Sjukhusläkarens webbplats den 20 juni).
Läkarförbundets undfallenhet står tyvärr inte arbetsgivarens tilltag långt efter. Att ­ensidigt fokusera på Thomas Zillings personliga intressen/önskemål; att inte generöst ställa upp med skydd mot ekonomisk skada; att inte driva ärendet vidare till Arbetsdomstolen (AD); att inte se till att alla fakta kommer fram; och, framför allt, att hantera det som ett vanligt »medlems­ärende« och inte, som alla ändå inser, som en lagvidrig, antifacklig stridsåtgärd – allt detta visar på en extremt långt gången feghet parad med juridisk lojhet och inkompetens.
Det framgår av Thomas Zillings redogörelse i Sjukhusläkaren den 20 juni att han kände sig mycket ensam i att hantera konflikten med arbetsgivaren när situationen var akut och att han i efterhand är osäker på om man fattade de riktiga besluten.

I alla händelser ska det inte vara den enskilde förtroendevaldes sak att avgöra hur ett så viktigt ärende för hela den fackliga verksamheten hanteras. Man måste kunna kräva av en förbundsstyrelse att den omedelbart inser de allvarliga, negativa återverkningarna på det framtida fackliga arbetet och insisterar på att ta över kommandot och lägger fast en offensiv handlingsplan.
Thomas Zilling skulle ha kopplats bort från den omedelbara hanteringen av ärendet. Kontakterna med sjukhusledningen skulle ha hanterats av en förhandlingsdelegation från förbundet, och Thomas Zilling själv skulle ha erbjudits välbehövlig rekreation i position vid ring­side. Varken avsked, avstängning eller uppsägning skulle ha accepterats. Attityden mot arbetsgivaren skulle ha varit: Backa eller så ses vi i AD!

Självklart skulle Läkarförbundet – och ingen annan – garanterat Thomas Zilling komplett skydd mot ekonomisk förlust. Thomas Zillings kommentar (Läkartidningens webbplats, 13 maj) att »… jag skulle få leva på a-kassa …« (om striden tagits till AD) sänder kalla kårar utmed ryggraden. Hur kan något sådant ens ha varit tänkbart? Att med lagen om anställningsskydd (LAS) i hand komma till arbetsgivaren och begära kompensation var ju inte bara principiellt fel utan också förödmjukande.
Förbundet saknar inte medel. Det hade också gått att starta en insamling bland medlemmarna som med råge täckt behovet (i snitt drygt 60 kr per medlem). Och vilken facklig propagandatriumf hade det inte varit att kunna demonstrera en bred uppslutning bakom en uppskattad facklig förtroendeman – inför medierna, ansvariga politiker och andra fackliga organisationer.
Att ett slutligt avgörande i AD till Thomas Zillings förmån (vilket av flera experter på arbetsrätt bedömts som en mycket trolig utgång med tanke på det stora »utköpsbeloppet«) ändå inte skulle ha lett till återanställning är ett diskutabelt argument (och det hade kanske inte ens varit önskvärt från Thomas sida).
Många förändringar på ledande poster i Hallands läns landsting och på sjukhuset i Varberg kunde vid det laget ha varit vidtagna som led i ett förändrings­arbete för en ny, öppen ledningskultur och en modernare inställning till ­arbetsmiljöfrågor och personalpolitik; ett sätt att leda sjukvårdsarbete som starkt efterfrågar medarbetare med just Thomas Zillings kvaliteter.
En förhandlingslösning med »utköp« enligt LAS regler omöjliggör också (ett arbetsgivarvillkor i överenskommelsen) att skälen till ­avsked/ uppsägning/avstängning någonsin blir kända. Kommentarer från fackligt aktiva (se Läkartidningens webbplats, 16 maj) visar att ovisshet på denna punkt skapar rädsla och osäkerhet om var gränsen går mellan att lägga fram kritiska synpunkter på verksamhet och beslut och att vara illojal mot sin arbetsgivare.
Dessutom går det nu inte att undvika vilda gissningar bland förbundsmedlemmar om vad som egentligen döljer sig bakom arbetsgivarens »personliga skäl«. En spontan ryktesflora utan substans skapas som (hypotetiskt) kan innehålla allt från nedladdad porr i jobbdatorn till sextrakasserier eller tomma vin­pavor i bakjoursrummet.
»Vem önskar ha en sådan ryggsäck?« påpekade Ingmar Hedman träffande i en läsarkommentar på Lakartidningen.se den 17 maj. Ja, kanske allra minst den som under nuvarande mandatperiod är vald till ordförande i Sjukhusläkarföreningen – ett uppdrag som baserar sig på medlemmarnas förtroende.

Skrivelsen från ordförandena för Läkarförbundets lokalföreningar i Dagens Samhälle 13 juni är inte av det rätta virket. Att uttrycka »stark oro« över arbetsgivarens agerande och beskriva det som »obegripligt« tyder varken på klarsyn eller stridsvilja. Vi ska inte vara oroliga, och vi vet precis varför arbetsgivaren passerade anständighetens gräns.
Tonen i skrivelsen speglar inte den rättmätiga ilska och förbittring som många medlemmar känner inför detta övervåld. I stället för vädjanden om att arbetsgivaren bör vara »tacksam för våra insatser« ska det antydas vilka motåtgärder som läkarkollektivet kan ta till (och som många medlemmar redan tillämpar på individuell bas och i kontakten med rekryteringsföretag gentemot Hallands landsting) för att sätta en förvaltning i karantän som omhuldar sådana umgängesformer som är comme il faut i kotteriet kring Anders Dybjer.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.