Sedan den 1 januari 2006 har de svenska narkotikaförteckningarna utvidgats med ett 30-tal preparat. Senaste exemplet är att regeringen den 24 mars 2011 på förslag från ­Läkemedelsverket beslöt att narkotikaklassa O-desmetyltramadol (ODT), ett medel som påträffats i blandningar (»Krypton«) med växtmate­rial från kratom (Mitragyna speciosa) [1]. Ett viktigt underlag för klassningen var en artikel i Läkartidningen om nio dödsfall med ODT [2]. ­Statens folkhälsoinstitut har för närvarande ett 20-tal substanser under utredning inför framställan till regeringen om klassificering som narkotika eller hälsofarlig vara [3]. ­Ökningen av antalet preparat under narkotikakontroll eller utredning speglar en snabb vidgning av det internationella drogpanoramat, inte minst utbudet via Internet.
Vid tillämpning av narkotikastrafflagen (1968:64, särskilt 3 §) ska en domstol då den bedömer om brottet varit särskilt allvarligt ta hänsyn även till den aktuella narkotikans farlighet. Preparatet och mängden (i vikt eller antalet missbruksdoser) har avgörande betydelse för gränsdragningen mellan normalbrott och grovt brott.
Så har gränsen för grovt narkotikabrott (med lägsta påföljd två års fängelse) för okomplicerat innehav av heroin hittills gått redan vid 25 gram av »handelskvalitet« i missbrukarleden, men först vid 200 kilo kat (växtdelar av Catha edulis). Så småningom har domstolarna utvecklat en ­detaljerad rättspraxis för ett stort antal preparat, som ­tabellariskt sammanfattats i »Borgeke/Sterzel« [4] m fl översikter. Värdet av sådana tabeller är dock omstritt.
På senare år har Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Stockholm givit ut fem upplagor av ett RättsPM om narkotika [5]. Det innehåller översikter över både kända och mindre kända preparat samt helt nya narkotika jämte redovisningar av känd praxis eller rekommendationer till farlighetsbedömning samt skattningar av den tillgängliga dokumentationens kvalitet. Narkotikautredningen [6, s 305 ff] ansåg promemorian vara »ett mycket värdefullt redskap för rättsväsendet vid bedömning av olika substansers farlighet«.
Uppgiften att inhämta grundläggande farmakologisk, medicinsk, psykiatrisk, social och annan information om preparat som kan komma att föreslås bli klassade som ­narkotika vilar i dag på Läkemedelsverket och Statens folkhälsoinstitut. Båda myndigheterna har dock markerat att deras klassningsdokument skrivs endast i syfte att stödja en formell narkotikaklassning av berörda preparat. Dokumenten ska således inte anses vara avsedda som underlag för domstolarnas farlighetsbedömningar.
Allt detta har bidragit till att skapa en situation där enskilda sakkunniga får stort inflytande på farlighetsbedömningar. Underlag är bl a djurexperiment och medicinska och psykiatriska fallrapporter, exempelvis en ofta ­citerad artikel i Läkartidningen om ett mefedrondödsfall [7]. Sakkunnigas tidiga bedömning av farligheten hos ett nytt preparat kan komma att påverka praxis under lång tid. Efter hand kan nya rön leda till en komplettering och nyansering av bilden.
Formerna för den framtida sakkunnigförsörjningen är dock oklara. I regeringens aktuella narkotikaproposition [8, s 96] noteras: »Att utreda farligheten hos nya substanser måste anses vara en av Statens folkhälsoinstituts viktigaste uppgifter i klassificeringssammanhang.« Motsvarande torde gälla för Läkemedelsverket i fråga om de substanser som verket föreslagit till narkotikaklassning.
Hur detta utredningsuppdrag ska utföras och hur långt det ska sträcka sig, om det exempelvis ska inkludera medverkan som sakkunniga i domstol, anges dock inte.
Undertecknade har de senaste åren svarat för en betydande del av alla sakkunnigutlåtanden och sakkunniguppdrag i svenska narkotikamål, senast i ett mål i Högsta domstolen om bedömningen av mefedron i farlighetshänseende [9]. I domen uttalade HD (mom 30) angående kunskapslägets betydelse bl a att »i vad mån ny information om preparatet ger anledning till ändrad rättstillämpning typiskt sett är en bevisfråga och därigenom lämpar sig mindre väl för rättsbildning genom prejudikat. Att det … i princip ankommer på åklagaren att visa i vad mån det finns omständigheter som ger anledning till strängare rättstillämpning är klart«.
En konsekvens av HD:s dom kan bli ett ökande behov av kontinuerlig bevakning av risker m m vid missbruk av nya narkotika samt mer fre­kvent medverkan av sakkunniga för att redovisa nya rön om farlighet m m. Även på försvararsidan torde det finnas ett intresse av att tillföra ny dokumentation efter hand.
Våra erfarenheter säger oss att försörjningen (»logistiken«) av sakkunniginsatser behöver förbättras, särskilt som det kan förväntas att en rad nya droger kan bli klassade som narkotika. Vi vill därför föreslå tre åtgärder för att skapa en mer systematisk sakkunnigförsörjning.
1. Läkemedelsverket re­spektive Statens folkhälsoinstitut får i uppdrag att i samband med ingivandet av förslag till regeringen om narkotikaklassning av ett nytt preparat göra en första farlighetsbedömning. Eftersom dessa myndigheter har tillgång till det primära faktaunderlaget torde de vara väl skickade att göra en sådan bedömning.
2. Statens folkhälsoinstitut tilldelas uppgiften, samt tillräckliga medel, att inrätta ett vetenskapligt råd med särskilt uppdrag att ge rekommendationer om farlighetsbedömningar. Rådets medlemmar bör ha i uppdrag att följa och redovisa nya rön om nya narkotika samt vid behov skriva särskilda rapporter eller utlåtanden som hålls tillgängliga för domstolar och myndigheter. Med kontinuerlig uppdatering, särskilt under formativa skeden för rättspraxis, skulle sådana översikter kunna ge en med tiden alltmer detaljerad bild av farligheten hos nya preparat. Rådets medlemmar bör även ha kompetens och färdighet att kunna medverka som sakkunniga i domstol.
3.Ett »joursystem« skapas för domstolarnas försörjning med sakkunniga i enskilda narkotikamål. Det skulle förbättra framförhållningen både för domstolar och sakkunniga.
Åtgärder av här antytt slag skulle kunna bidra till att skapa större transparens ­och förutsägbarhet inom ett
forensiskt område där sakkunnigas insatser ofta kan få stor betydelse för rättsutvecklingen under lång tid.
*Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Jonas Hartelius är författare till Åklagarmyndighetens RättsPM 2009:1 (5:e upplagan, juli 2011).