Jag blev legitimerad läkare i november 2010 och innehar nu ett vikariat på kirurgen i Karlstad. Då jag även är intresserad av allmänmedicin åkte jag under 10 komplediga veckor till Lofoten. Jag hade en mycket fin tid där uppe – jobbet var bra och naturen fantastisk.
Jag vikarierade som kommunelege (distriktsläkare) i Moskenes kommun med 1 100 innevånare. På dagtid jobbade jag på läkarkontoret, och vissa nätter och helger var jag legevakt för 15 000 innevånare. Det var slående hur välfungerande denna verksamhet var! Norrmännen är väl bekanta med detta system och vet att det är till legevakten man söker sig när man blir akut sjuk. Denne löser de flesta problem och har möjlighet att göra direktinläggningar på sjukhus.
Åter i Karlstad började jag med en nattjoursvecka. På fyra 12-timmarsnätter har jag tagit hand om 70 patienter. Jag har i efterhand tittat på dessa fall och funnit att (lågt räknat) åtminstone hälften haft åkommor som med lätthet kunde ha hanterats i primärvården.
Arbetsbördan på min klinik består till stor och växande del av arbete på akuten. Naturligtvis bör man som ­junior blivande kirurg ha ­träning i akutverksamhet.
Tyvärr är mycket av det arbete som man utför på akuten inte av vare sig akut eller kir­urgisk natur. Det kanske allvarligaste med detta är att det stjäl tid som annars kunde ha använts till tjänstgöring på operation, skopienhet, mottagning och avdelning – verksamheter som är avgörande för en blivande kirurg.
När blir det dags för en svensk motsvarighet till lege­vakten, och hur utbildar man medborgarna om att det är dit de i första hand ska söka sig när de blir sjuka? Detta är ett problem som man uppenbarligen lyckats lösa framgångsrikt i Norge. Är vi sämre än de?