Vi sorterar gem när tsunamin närmar sig, som Andrén-Sandberg så vackert beskriver saken, samtidigt som vi vänjer oss vid att chansa och att ljuga. Att vi öppet måste våga tala om problemen är lätt att hålla med Andrén-Sandberg om. Några tillägg till hans i övrigt utmärkta och uttömmande problembeskrivning kan dock behövas.
Det första gäller hur systemet skyddas av en auktoritär och repressiv ledningskultur. En ledningskultur som, varje gång ett fel med en magnitud som leder till medial uppmärksamhet sker, offrar enskilda medarbetare. Ett exempel är den SOS-operatör i Stockholm som vägrade Emil Linell ambulans när hans mjälte spruckit.
Ett annat exempel är den anestesiläkare, som ensam ställts inför rätta efter dödsfallet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus, sedan ingen förklaring hittills har getts till den flera gånger dödliga koncentrationen av sömn­medlet tiopental i det avlidnabarnets kropp. Den AT-läkare i Lund som för mig berättade hur hon gavs skulden för det av sydsvenska medier uppmärksammade »sepsisdödsfallet« är ytterligare ett sådant exempel.
Vi talar om en ledningskultur inom den svenska sjukvården som är så bortkopplad från modern kunskap om fungerande säkerhetssystem som det över huvud taget är möjligt. Denna ledningskultur skyddas av en sedan decennier utvecklad terrorapparat som tas i bruk varje gång systemet hotas av ansvarstagande sjukvårdanställda som enligt gällande lagar och regler riktar kritik mot organisationsfel. Den riktades nyligen mot Thomas Zilling, ordförande för 17 000 sjukhusläkare och (fram till dess) huvudskyddsombud i Varberg, sedan han kritiserat patientfarliga organisationsförändringar vid sjukhuset.
Tidigare har samma eller liknande metoder använts mot hundratals andra, framför allt läkare och sjuksköterskor, runt om i landet i samma syfte. Det handlar om att tysta kritik och skrämma så många som möjligt. Om detta bör vi också tala, med så många röster som möjligt.