Att de läkare som medverkar i Läkartidningen återspeglar den mångfald som finns inom läkarkåren är en viktig fråga för tidningens redaktion. Vi för exempelvis statistik för att få en jämn fördelning mellan män och kvinnor när vi gör längre intervjuer.
Vi råder dock inte alltid över omständigheterna. I det aktuella fallet skrev vi till ordförandena i de nio största specialitetsföreningarna (4 män, 5 kvinnor) och undrade om de kunde ställa upp eller förmedla kontakt med någon som ville. En man svarade aldrig, varför det blev åtta spe­cialiteter i artikeln. De tre manliga ordförandena och en av de kvinnliga bidrog själva. De övriga kvinnorna skickade i stället frågan vidare, och den som ställde upp var en manlig kollega (för allmän­läkarna två som skrev en text tillsammans). Gynekologerna hittade ingen, utan där fick vi leta på egen hand.
Varför det blev så i detta enskilda fall är svårt att veta. Men en allmän erfarenhet bland journalister är att det är svårare att förmå kvinnor att uttala sig än män. Det är vårt ansvar att, inom rimliga gränser, hitta sätt att komma runt det för att ändå uppnå ­representativitet. Just i detta fall valde vi dock att tacka ja till dem som sagt sig redo att medverka, oberoende av kön.