Det förundrar mig att Bodén, Lindström och Lindström inte uttrycker den minsta nyfikenhet eller oro över rapporternas möjliga relevans. I sin iver att avvisa de redovisade fynden har de inte lockats till att reflektera över det faktum att flera högt renommerade schizofreniforskare står bakom den aktuella forskningen.
Studierna visar att det i proportion till dos och exponering kan finnas en ökad risk för sena hjärnatrofiska förändringar med de prövade antipsykotiska preparaten. Hur välgjord en klinisk studie än är, kan (och bör) man givetvis söka dess svagheter. De redaktionella kommentarerna belyser också dessa.
Nettoeffekten av antipsykotisk medicinering är odiskutabel. Ingen erfaren kliniker har heller antytt behov av att utfärda en allmän varning. Alla försök att generellt arbeta utan sådan medicinering i psykosvården har slutat i katastrof. Men den medvetenheten snarare ökar vikten av att vi måste veta mera om medicinernas risker för att minimera behandlingsskador. Inte minst därför att behandlingarna – ibland under många år – kan ske med tvång.
Läkemedelsföretag har ­varit mycket motvilliga att rapportera fynd av detta slag och har ibland undanhållit forskningsresultat. Trots det har vi i dag hyggliga kunskaper om stigmatiserande kroniska dyskinesier, metabola skador, risk för hjärtfunktionsskador, för tidig död etc. Alla dessa skador, som i hög grad är dosberoende, kan man fastställa med sedvanlig klinisk metodik. Då det gäller funktionella och sena neuronala eller gliaskador är det ett mycket svårare område att bevisa, och vi måste vara varsamma då vi drar slutsatser i någon riktning. Men vi måste diskutera möjliga steg vidare.
Svensk PET-forskning har ­varit internationellt ledande i att öka kunskaperna om dos och effekt vid antipsykosbehandling. Det har medfört rekommendationer om radikalt sänkta doser, något som förmodligen de flesta som i dag behandlar psykossjukdomar försöker följa. Men vi vet att denna »lågdospraxis« är löst förankrad inom delar av professionen och att höga doser, onödigt långvariga behandlingar liksom samtidig behandling med flera läkemedel fortfarande förekommer alltför ofta på sina håll.
Förutom ytterligare forskning om möjliga risker för hjärn­atrofiska förändringar kräver dagens sammantagna kunskap också en intensifiering av hur de evidensbaserade icke-farmakologiska metoder som är rekommenderade i Socialstyrelsens nya riktlinjer ska bli en lättillgänglig tillgång för patienterna. Så är det inte i dag. Det finns på sina håll ett outtalat mantra att behandlar man bara farmakologiskt så är resten mera en lyxfråga. Det bidrar inte till att höja allmänhetens respekt för psykiatrin.
Det finns också mycket som talar för att behovet av tvångsinsatser skulle bli ­mindre – även om det aldrig kommer att försvinna – med en intensivare och mera medveten inriktning på att skapa en terapeutisk allians med patienten alltifrån den första behandlingskontakten.
Leif Lindström brukar i utbildningssammanhang berätta om sin användning av calmettesprutor för att tekniskt minimera doseringen vid depåmedicinering. Jag delar denna erfarenhet, som är ett uttryck för kunskapen att många patienter med psykosdiagnos skulle kunna få ett påfallande bättre liv och med betydligt lägre dosering av antipsykotisk medicinering.