Viktigt diskutera amning

Alla kvinnor kan inte amma. Vissa mår fysiskt och psykiskt dåligt av att amma. En del av dessa vill bli hjälpta, andra kan eller vill inte fortsätta amma [1-5]. Det är intressant att notera att den kritik vi tagit emot framför allt går ut på att amning är det bästa för barnet eftersom detta påvisats vetenskapligt. Vi håller med om att på generell nivå, baserat på populationer, verkar amning vara det bästa för barn (även om flera av de vetenskapliga argumenten inte är så entydiga som vissa vill göra gällande). Oavsett det vetenskapliga läget kvarstår dock följande etiska frågeställning: Hur bör sådan generell vetenskaplig kunskap användas för att påverka enskilda människor?
Evidens betyder inte automatiskt att vi vet vad som är etiskt försvarbart. Vi har i dag etiska begränsningar för hur vetenskap får bedrivas. Någon typ av etisk begränsning bör även diskuteras för hur folkhälsoinformation bör utformas och användas för att påverka människor.
WHO-rekommendationen, ­Socialstyrelsens dokument och vårdpersonalens bemötande, som ju baseras på dessa, är etiskt problematiska oavsett vetenskapliga evidens. Även om det finns barnmorskor, barnsköterskor och läkare som tar hänsyn och visar empati med icke-ammande mammor, gäller detta inte i tillräckligt stor utsträckning. Många kvinnor som inte kan amma känner sig dåligt bemötta då vårdpersonal insinuerar eller säger rent ut att de inte gör det bästa för barnet. De vetenskapliga argumenten blir normativa och påverkar nyblivna mammor, och även barnen, negativt.
Anders Tegnell och Kerstin Nordstrand, Socialstyrelsen, skriver i LT 34/2011 (sidan 1573) å ena sidan att »information om spädbarnsnutrition avseende bröstmjölk och modersmjölksersättning ska vara anpassad till det enskilda spädbarnet och till moderns och familjens behov«. Å andra sidan sägs de att »Vårdpersonalen ska alltså informera om vad som är det bästa för spädbarnet«. Det är kombinationen av dessa två påståenden som kan skapa en konflikt.
Budskapet blir tvetydigt om man både ska anpassa informationen till den enskilda situationen, och föra fram statens syn på vad som är bäst.
Barnets bästa är naturligtvis tätt sammanflätat med och beroende av mammans välbefinnande. En färsk studie visar också att det finns en korrelation mellan mammor som har problem med amning och depression, något som självfallet påverkar barnets välbefinnande [3]. Detta bör man ta hänsyn till i bedömningen. Kvinnans emotionella välbefinnande kanske till och med väger tyngre än en något minskad risk för exempelvis öroninflammation. I olika fall väger olika faktorer tyngst för slutsatsen om vad som är bäst för just det barnet.
Vårt etiska budskap är universellt. Vi håller med Monica Ideström och Carl Lindgren (LT 34/2011, endast på webben) om att det inte går att skilja mellan mammors rätt att bli behandlade med respekt och empati i u- och i-länder. Det finns dock kontextuella skillnader vad gäller tillgång till vatten, hygien samt fattigdom som gör det svårare att i nuläget realisera detta i alla länder. Det första steget är att uppmärksamma rika länder eftersom de vetenskapliga argumenten inte gäller i lika stor utsträckning här (även om amning har fördelar på generell nivå).
Mammor och pappor/partner bör bemötas med evidens, som Ideström och Lindgren påpekar. Vi anser också att de bör bemötas med empati [6]. Det är riktigt att de två inte nödvändigtvis utesluter varandra. Men i dag upplever många kvinnor att evidens anses viktigare än ett empati. Vi har börjat samla in mammors berättelser i avsikt att undersöka icke-ammande mammors upplevelser närmare. Vi vill gärna fortsätta debatten om förhållandet mellan vetenskap och etik i folkhälsofrågor som denna.*

* Både repliken och den första ­artikeln i LT 32–33/2011 bygger på en diskussion som förs i Nihlén Fahlquist & Roeser [6].