Om förslaget till DSM-5 förverkligas kan vi enligt min mening se fram emot en fortsatt utveckling av psykiatrisk diagnostik och behandling. Jag skulle i debatten önska mindre av misstänkliggörande, (artikeln »Psykiatrin vidgar sitt revir« i LT 34/2011, ­sidan 1569), (hänvisningar till eventuellt jäv) och mer av fokus på det gedigna vetenskapliga underlag som finns att tillgå på den aktuella webbplatsen för förslaget till DSM-5. Ett exempel är de nya beroendediagnoserna i förslaget.
Många människor med beroendeproblematik blir i dag avvisade från sjukvården, trots att deras beroende av spel, mat, sex eller Internet lett till konsekvenser som blivit helt ohanterbara. Beteenden som för många männi­skor är helt normala kan för vissa bli ett tvång, bortom val och kontroll.
Det handlar inte om en »normalvariant» av livet att exempelvis spelberoende medför en högre suicidrisk än alkoholberoende. Varför skulle dessa missbrukare inte få hjälp med vård enligt vetenskap och beprövad erfarenhet? Är det en normalvariant att förstöra sin och sin familjs ekonomi till följd av spelberoende?
I dag får många missbrukare höra »Varför slutar du inte bara med det som ger dig ohanterliga problem?« när de söker hjälp hos sjukvården. Hur många av oss skulle, ärligt talat, säga så till en alkoholist utan att erbjuda samtalsbehandling och/eller farmakologisk hjälp när det behövs? Vi vet mer i dag om beroendesjukdomarnas utveckling. Vi borde kunna ge en effektivare behandling till de missbrukare som önskar komma till rätta med sina problem, oavsett vad de är beroende av.