n Att utbilda läkare är en långsiktig och kostsam investering. Denna satsning är dock helt avgörande för att säkra en god vård. På senare år har fokus legat på att utveckla och förbättra läkarnas specialiseringstjänstgöring (ST). Trots detta finns verksamheter som inte sköter sitt uppdrag tillfredsställande och där ST inte håller måttet.
En av vårdens viktigaste byggstenar är specialistläkaren. Läkares specialiseringstjänstgöring är därmed grunden för att säkra en vård med bra kvalitet och hög säkerhet. Sedan den 1 september 2008 gäller högre krav och bättre uppföljning av läkares ST. Enligt målbeskrivningen krävs kvalitetshöjande åtgärder för enheter som vill bedriva ST, t ex måste alla verksamheter granskas av en extern aktör. Granskningen innebär en systematisk genomgång av verksamheten med hänsyn till utbildningen och ger en värdefull återkoppling till vårdgivaren.
Dessvärre saknas sanktionsmöjligheter. Socialstyrelsen bedriver ingen tillsyn av ST-utbildningen och kan inte vidta åtgärder mot vårdgivare som inte håller måttet. Om en verksamhet har en undermålig utbildning gör den anställde bäst i att söka ett nytt jobb. Det innebär att ST-läkaren får ansvaret att värdera om vårdgivaren tillhandahåller en tillräckligt bra utbildning. Men den enskilda individen har inte förutsättningar att göra en sådan bedömning.
Det är inte acceptabelt att verksamheters brist i utbildningskvalitet drabbar enskilda ST-läkare. Det är inte förenligt med en god vård och dessutom förödande för individen, som kan arbeta i många år innan det står klart att han eller hon inte kommer att få godkänd tjänstgöring.
Öppna jämförelser har fört med sig flera förbättringar av sjukvården. Om ett liknande system infördes för utbildande enheter skulle det säkert kunna användas som en sporre för att förbättra utbildningen. Olika »mjuka« verktyg, som att påpeka brister och efterfråga åtgärder, ligger också nära till hands. Frågan är dock om detta är tillräckligt. Det är lätt att föreställa sig att verksamheter som har stora strukturella problem eller bemanningsbrist kan komma att gena och tänja på kvaliteten trots risk för påtryckningar eller framtida »offentliggörande«.
Medan Socialstyrelsen utför tillsyn av sjukvård och antal sängar verkar kontrollen av kvaliteten på specialiseringstjänstgöringen ha betydligt mindre vassa verktyg. Med vetskap om hur viktig en ST med hög kvalitet är behövs sanktionsmöjligheter gentemot utbildande verksamheter med brister.
Vi anser att Socialstyrelsen bör få möjlighet att besluta att verksamheter som inte har tillfredsställande utbildningskvalitet inte får ha ST-utbildning. Socialstyrelsen bör också kunna ålägga påföljder för utbildande enheter som missköter sitt uppdrag.
