Under nästan två decennier har jag arbetat som klinisk neurolog och insett vikten av att i mötet med den enskilde patienten och dess anhöriga kunna guida dem rätt bland de ofta motstridiga åsikter från forskare som kvällspressen för fram. I några fall har jag haft kontakt med anhöriga som inte kunnat bearbeta sin sorg utan fastnat i konflikter om orsak till inträffade dödsfall.
Min utgångspunkt var att försöka förstå hur två kommersiellt oberoende, offentligt finansierade, internationella organ kunde komma till olika slutsatser huruvida publicerade studier ger stöd för att mobiltelefoni kan orsaka hjärntumör. Därför har jag granskat de underlag för beslut och metodgenomgång som presenteras i publikationerna från IARC och ICNIRP.
Båda grupperna grundar sina bedömningar på vad internationellt sammansatta expertgrupper kommit fram till. Den förra gruppen har huvudsakligen arbetat med riskklassificering av kemiska exponeringar, medan den senare ska förse bl a myndigheter med evidensbaserade riskbedömningar så att inte allmänhet och arbetstagare utsätts för hälsoskadlig icke joniserande strålning. Båda expertgrupperna har således mycket hög och bred kompetens, men den senare har smalare fokus och bredare erfarenhet av bedömning av icke joniserande strålning, som radiofrekventa elektromagnetiska fält tillhör.
Med intresse och respekt har jag följt den omfattande epidemiologiska forskning om hjärntumörer och mobiltelefoni som utförts av forskargruppen vid onkologiska kliniken, Universitetssjukhuset i Örebro. Resultaten har ifrågasatts av bl a forskare från ICNIRP, men gruppens forskning har bidragit till att många andra stora studier startats för att klargöra om det finns skäl att varna för bruk för mobiltelefoni på grund av risk för hjärntumörer. Min utgångspunkt som forskare är alltid att söka sanningar och särskilt i mina egna arbeten söka falsifiera resultaten och se om de håller när andra metoder används.
Jag har inte forskat kring mobiltelefoni men är väl bekant med olika epidemiologiska metoder. Utifrån mitt helikopterperspektiv blir de motstridiga resultaten från olika studier begripliga endast genom ICNIRP:s inträngande metodanalys. Och ICNIRP:s slutsats bekräftas av att incidensen för hjärntumörer inte tilltagit. Med beaktande av aktuellt kunskapsläge känns det för mig mest ärligt mot patienter, anhöriga och kvällspress att inte måla upp ett skrämmande riskscenario.
Både IARC, ICNIRP och Fredrik Söderqvist redovisar att kunskapsläget inte är fullständigt, varför det är mycket viktigt att följa incidensen av hjärntumörer, särskilt hos unga, som har mer känsliga hjärnor. Men här behövs också metodutveckling, bl a med verifiering av exponering från operatörer, som man gjort i CEFALO-studien, samt uppföljning under ett par decennier. Om sedan nya, kritiskt granskade data indikerar samband är det dags att snabbt vidta exponeringsreducerande åtgärder.
