Med ovanstående något provocerande rubrik vill vi postulera att Helicobacter pylori (Hp) sannolikt haft – och fortfarande har – en avgörande betydelse för människors överlevnad genom att tillvarata essentiellt organiskt kväve för värden.
I allmänhet betraktas Hp som patogen och kopplas inte bara till ulkussjukdomen utan även till ventrikelcancer och MALT-lymfom (mucosa-associated lymphoid tissue). Om vi betraktar Hp:s uråldriga kolonisering av människan ur ett evolutionärt perspektiv framskymtar i stället dess nytta.
Bakterien koloniserade sannolikt Homo sapiens för mer än 60 000 år sedan och har alltsedan dess varit en del av en »normal« ventrikelflora [1]. I dag uppskattas 3 miljarder människor vara bärare av Hp, med högst prevalens i utvecklingsländer med siffror upp till 90 procent; motsvarande siffror i utvecklade länder är betydligt lägre [2].
Kväve är en viktig byggsten i proteiner och nukleinsyror och därför essentiellt för liv. Den stora mängd kväve som finns i luft är inte åtkomlig för detta ändamål utan måste först bindas i organisk form. Till skillnad från bakterier har varken djur eller växter egna enzymer som kan utföra denna process.
Organiskt kväve – huvudsakligen som proteiner – får vi i oss via maten. Proteinerna digereras till aminosyror, vilka absorberas och därefter utgör material för nya proteiner. Vid nedbrytning av dessa utsöndras kvävet i form av urea i urin, magsaft och saliv. Ett tillvaratagande av detta kväve kan ske med hjälp av bakteriefloran men en dylik strategi kan variera mellan olika species.
Kväveomsättningen hos andra species kan ge goda insikter i det »vinn–vinn«-koncept – mutualism – som utmärker ett fungerande ekosystem.
Som exempel har kamelen inga egna enzymer för digerering av energigivande cellulosarika växter som ingår i dess kost. Sådana enzymer har dock bakterierna i ventrikeln men de kräver urea för att utföra denna process. Kamelen har då på ett mycket ändamålsenligt sätt löst detta genom att låta 95 procent av urea utsöndras i saliv och magsaft och resterande i urinen. Härigenom kan också urinmängderna reduceras, vilket speglar en god anpassning i miljöer med brist på vatten. Dessutom kan kamelen återvinna 90 procent av kvävet från urea på en proteinreducerad kost, vilket också har stor betydelse vid bristande tillgång på föda [3].
Exkretionen av urea hos människor som äter »Western diet« är ca 30 g/dag, och av detta utsöndras omkring 20–25 procent i saliv och magsaft, dvs 6–8 g [4].

En allmänt accepterad förklaring till att Hp kan överleva i den ogästvänliga sura ventrikelmiljön är att denna bakterie uttrycker hög ureas- aktivitet, vilket innebär att urea hydrolyseras till koldioxid och ammoniak med buffrande effekter som följd.
Ammoniak kan nu, intressant nog, antingen metaboliseras av Hp själv eller av and­ra bakterier eller också absorberas av oss som värdorganism och i samtliga tre fallen byggas in i nya aminosyror och nukleotider. Många bakterier, inklusive Hp, lyserar distalt i mag–tarmkanalen, och dessa kväveinnehållande produkter kan då absorberas av oss som värd.
I tider av svält kan återvinning av urea således vara en viktig kvävekälla. Med hjälp av isotopmärkt kväve har studier på människor också visat att om dessa åt en proteinfattig diet minskade också utsöndringen av urea i urinen jämfört med en frisk kontrollgrupp [5, 6]. Om vi antar att 1 g kväve – sannolikt mer – kan återvinnas enligt detta resonemang motsvarar detta 6,25 g protein vilket utgör 12 procent av de 52 g, som är det av United World Food Program (WFP) beräknade minsta dagliga proteinintaget för människan [7].
År 2010 uppskattades att det fanns nära en miljard malnutrierade människor i utvecklingsländer med samtidig hög prevalens av Hp. Återvinning av kväve med hjälp av Hp sparar på årsbasis i denna population 2 miljoner ton protein som annars skulle ha gått förlorade i tarmen. Denna siffra kan jämföras med WFP:s mathjälp för 2009, som motsvarade »endast« 656 000 ton protein.
I delar av världen med god tillgång på föda har naturligtvis detta vinnarkoncept fått mindre betydelse, och Hp:s negativa sjukdomsorsakande sidor har i stället blivit dominerande. Således är sannolikt kolonisering av människan med Hp en del av ett evolutionärt överlevnads­koncept och förenligt med Charles Darwins teorier.