De senaste åren har jag, såväl i mitt arbete som landstingsanställd allmänpsykiater som i kontakten med släktingar och vänner, iakttagit en försämring i det medicinska omhändertagandet av patienter med långvariga sjukdomstillstånd. Enligt min uppfattning beror denna försämring på hyrläkarsystemet.
Många läkare har helt naturligt lockats från anställningar i landstingen till anställningar i bemanningsföretag, där de erbjudits högre lön och jourfrihet. Detta har lett till en underbemanning på landstingens kliniker med utökad jourtjänstgöring och utökad jourkompensationsledighet för de återstående landstingsanställda läkarna.
Deras arbetstid på mottagningar och sjukhusavdelningar har reducerats. Det återstående läkararbetet där har kommit att skötas av olika hyrläkare, i den mån sådana funnits tillgängliga och klinikens budget tillåtit anställning av dem.
Tiden för läkares direktkontakt med patienterna har blivit knapp. Insatta behandlingar har ofta utvärderats av andra läkare än de som påbörjat dem. Optimering av behandlingarna har inte alltid kommit till stånd.
De täta läkarbytena har också gjort patienterna otrygga. Det hopp om förbättring som väcks hos patienten i en god patient–läkarrelation har uteblivit. Frånvaron av hopp har inneburit att patientens inneboende självläkande krafter inte har aktiverats och att läkning fördröjts.
Läkartiden har inte heller räckt till för att utveckla nya arbetsmetoder och för att främja en god anda på mottagningar och avdelningar. Handledningstiden för AT-och ST-läkare har skurits ned. Detta har i längden också varit till förfång för patienterna.
Är det inte dags att man inom Läkarförbundet diskuterar fram riktlinjer för ett lönesystem som leder till bättre läkarkontinuitet och lägger fram ett förslag härom för landstingen? Läkaryrket innebär ju inte enbart en möjlighet till försörjning utan också en skyldighet att verka för bästa möjliga vård för patienterna.
Publicerad:
Läkartidningen 48/2011
Lakartidningen.se
