Under de senaste veckorna har i pressen diskuterats en annonskampanj från International Society for Men’s Health (ISMH) med rubriken »Let’s talk balls«. I diskussionerna i bl a Läkartidningen har framförts såväl kritik mot kampanjen som att and­rologin är styvmoderligt behandlad i svensk sjukvård.
Kunskapen inom andrologin (manlig medicin) har under de senaste decennierna utvecklats mycket, och det finns i dag mycket bättre möjligheter att utreda och behandla bl a potensrubbningar, hormonella avvikelser och manlig infertilitet. Dessa sjukdomar berör en stor del av befolkningen och påverkar på ett genomgripande sätt männens och parens livskvalitet.
Det borde inte inom professionen råda någon större tvekan om hur dessa sjukdomar bör utredas och behandlas eftersom det finns riktlinjer och rekommendationer utgivna av flera internationella organisationer. Riktlinjer för androgensubstitution finns även utgivna av Svensk and­rologisk förening ‹www.svenskandrologi.se›, och om de följs torde det inte finnas risk för överförskrivning eller behandling av friska män.
Hur är då den svenska sjukvården beredd att möta efterfrågan på effektiv sjukvård vid andrologiska problem? Svar: generellt mycket dåligt.
I dag finns endast två centra med bred kunskap inom andrologi, i Stockholm och i Malmö. Dessutom finns enheter vid andra sjukhus där enskilda läkare har tillräcklig kunskap och intresse, men generellt saknas den andrologiska kunskapen och kompetensen i stora delar av landet.
Vad får detta för konsekvenser? Jo, män som drabbats av besvär får inte den behandling som de senaste decenniernas utveckling ger möjlighet till. Några exempel:
Potensrubbningar och hjärtproblem. Vi har i dag flera olika möjligheter att behandla potensstörningar (bl a PDE-5-hämmare), men för att ge bästa vård, på kort och längre sikt, fordras kunskap. Genom kartläggning av orsakerna kan vi inte bara i nuläget ge bästa behandling utan även på sikt bl a förebygga hjärt–kärlsjukdomar, som potensstörningar kan vara första tecknet på. Sådan utredning och behandling utförs dock sällan.
Detta leder till att många män inte får den hjälp som de har rätt att förvänta sig. Vissa söker sig då andra vägar. En sådan, icke önskvärd, väg är självmedicinering med preparat via Internet. En annan väg är att söka sig till utövare av icke evidensbaserade terapier eller till flera olika läkare i hopp om att finna någon som kan hjälpa dem.
Ett annat område är manlig infertilitet. Mannen reduceras i dessa utredningar oftast till ett spermaprov, där svaret ofta förmedlas av en läkare eller via en partner som inte har kunskap om vad utredningen betyder. Genom en ­sådan handläggning tar man inte vara på möjligheten att utreda bakomliggande orsaker som på sikt kan vara nog så viktiga att behandla. Det är även viktigt att ge paret fullständig information så att de kan fatta rätt beslut om hur de ska gå vidare. Det finns nog ingen annan utredning där resultatet så ofta förmedlas till patienten utan förklaring.
Hypogonadismen har i och med ISMH:s kampanj kommit i fokus. Hur utredning och behandling ska ske finns belyst i flera internationella riktlinjer och rekommendationer som i stora drag visar mycket god överensstämmelse. Det är därför förvånande att osakliga argument, såsom risk för prostatacancer, hjärt–kärlproblem och negativ psykisk påverkan, framförs i medierna. Tvärtom är ett normalt testosteronvärde av största betydelse för att undvika dessa problem. Det är beklaglig okunskap, och i vissa fall rädsla för hormonbehandling, som gör att många män inte blir utredda och behandlade. Ett tydligt exempel är Klinefelters syndrom (47 XXY), där endast 20–30 procent av de män i Sverige som har denna kromosomala avvikelse är dia­gnostiserade. De flesta av dessa patienter har en hypogonadism och får ökad livskvalitet med hjälp av substitutionsbehandling.
Hur kan situationen bli bättre? Svaret är att utbilda sjukvårdspersonal inom området andrologi. Vi inom Svensk andrologisk förening har definierat utbildningskrav till en grenspecialisering inom andrologi. Vårt förslag är i paritet med de utbildningsprogram som finns i andra länder där andrologi redan finns som grenspecialitet.
Det är nu Socialstyrelsens sak att formalisera dessa krav. Sveriges Kommuner och landsting bör därefter säkerställa att andrologisk kompetens finns i hela landet.
Landstingen måste se till att vidareutbildning i andrologi förmedlas till vårdpersonal. Eftersom detta är ett område där utvecklingen är snabb och det finns en efterfrågan från befolkningen måste Läkarförbundet och Svenska Läkaresällskapet verka för att det utvecklas på ett för alla bästa sätt.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Vi samarbetar i specifika utbildningsfrågor med olika organisationer och företag, bl a Bayer AB.