Metoden är bäst utvärderad för bukkirurgi

Min uppgift är inte att författa nationella behandlingsrekommendationer. Min ­uppgift är att berätta om utvecklingslinjer inom min specialitet som förtjänar att refereras för hela läkarkåren. Det gäller att förklara ny metodik, dess bakgrund, ingående studier samt aktuell kritik.
Precis så var artikeln om målstyrd volymoptimering (GDT) upplagd. Där stod att »Nio studier har utförts av volymoptimering med eso­fagusdoppler under hjärt-, tarm- och höftkirurgi [9-17]«. Mer än så stod inte om GDT vid höftkirurgi.

GDT är bäst utvärderat vid öppen bukkirurgi. Den litteraturen borde SBU ha grans­kat för minst fem år sedan. Nu har man i stället granskat höftfrakturkirurgi. Det är ganska meningslöst då den förhärskande mättekniken (esofagusdoppler) knappast går att använda vid ryggbedövning, som är dominerande bedövningsform vid höftkirurgi i Sverige.
I de båda av SBU relaterade engelska studierna (totalt N = 130) reducerades tiden till medicinskt möjlig utskrivning med 5 respektive 6 dagar, vilket var statistiskt signifikant. Att Cochranes bedömare uppfattar detta som varken positivt eller negativt låter defensivt.

SBU väljer en strikt procedurorienterad bedömning. Alla gör inte det. Det finns studier av mer oselekterade kirurgiska material som visar klara fördelar med GDT (se referenserna 12 och 20 i min artikel). Metaanalyser som omfattar alla sorters större kirurgi ger också en positiv bild av metodens värde. I en sammanställning av 16 GDT-studier minskade risken för stora och små tarmkomplikationer med 60 respektive 70 procent [1]. Det är mycket höga men väl underbyggda siffror.