Karlstadskirurgen Johan Viberg frågar, efter ett vikariat i Nordnorge, om det är »Dags för en svensk legevakt?« (LT 32–33/2011, sidan 1508). Det finns också många svenska allmänläkare som är förtjusta i fastlegesystemet. Jag har tidigare varnat för att okritiskt kopiera främmande primärvårdssystem (LT 37/2003, sidorna 2872-4) och har nu efter sju veckors tjänstgöring i en fjällkommun i mellersta Norge fått vatten på min kvarn.
Det taxeburna systemet leder till att fastlegen i hög grad fyller sin dag med uppgifter som i Sverige minst lika bra eller bättre görs av sköterskor och andra medarbetare på vårdcentralen. Kompetensen bland sköterskor i Norge synes låg. De gör mindre självständiga medicinska bedömningar än sköterskor i Sverige och är i betydande utsträckning »inkastare« för att fylla fastlegers dagslistor. De svarar även, jämte annan personal, för kamerala uppgifter.
Utrymmet för taxeglidningar är stort trots ett betydande kontrollsystem. Hur stor den direkta manipulationen av systemet är kan diskuteras. Läkarens inkomster blir höga, men systemet är knappast kostnadseffektivt i ett samhälls-/skattebetalarperspektiv. Norge är på det sättet intressant eftersom utvecklingen i Sveriges vårdvalssystem under senare år, t ex i Stockholm, närmar sig dessa skadliga prestationsersättningar.
Patienter med kroniska sjukdomar synes inte tas om hand på ett bättre sätt än här hemma, och remitteringsfrekvensen till sjukhus är omfattande. Laboratorieprov var på mitt ställe en fri nyttighet, onödiga prov flödade och utnyttjandet av magnetkamera var obegripligt stort med den tradition jag har – restriktivitet och diskussion med sjukhuskollegor om indikationer.
En effekt av att många norska allmänläkare är egenföretagare är att vårdcentralen inte blir en gemensam enhet vad gäller mål, folkhälsoambitioner, personalsammanhållning etc. Den organisatoriska sprickan rakt igenom arbetsplatsen bäddar för intressemotsättningar och konflikter. Också detta börjar vårdvalsmodeller här hemma imitera; tanklöst bryts BVC eller enskilda befattningshavare ut ur helheten utifrån ideologiska föreställningar om valfrihetens och konkurrensens välsignelser. På min egen vårdcentral har t ex sjukgymnastiken lagts i en annan organisation än resten av vårdcentralen. Varför inte lära av Norge som varnande exempel?
Viberg drömmer förståeligt nog om Norge när han har tunga jourpass och finner att kanske hälften av patienterna i Karlstad skulle kunna tas om hand av en svensk motsvarighet till legevakten. Men det är knappast ett annat lands jourorganisation som behöver importeras. Däremot kan Norge som gott exempel visa att det går att prioritera bassjukvården om den politiska och professionella (= Läkarförbundet) viljan finns.
Allmänläkartätheten är mycket högre i Norge än i Sverige. Hos oss har man fått »tillgänglighet« på hjärnan; i Norge har man förstått att »kontinuitet« är en kvalitetsfaktor. Med en väl bemannad distriktsläkarkår dagtid, där patient–läkarkontinuitet värderas högt, blir det nästan inga jourfall av primävårdskaraktär kvälls- och nattetid. Då behövs ingen fastlege på natten, och Viberg kan sova ganska gott på sin jour, ansvarig för svårare kirurgiska akutfall.
