Det engelska uttrycket ­»domestic violence« ska till svenska korrekt översättas »våld i nära relationer«, men i svensk litteratur och i vårdprogram och regeringsdokument används sedan 20 år tillbaka oftast det missvisande uttrycket »mäns våld mot kvinnor«. Detta betyder att problemet underskattas med hälften. Internationell forskning visar att våld i nära re­lationer är ett betydande allmänmänskligt problem och att lika många män som kvinnor blir slagna av sin partner varje år [1-5].
Anna Berglund vid Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet, hör till dem som påtalat bristen på forskning kring denna problematik i Sverige. Hittills finns endast svensk forskning vad gäller våldsutsatta kvinnor. Det mest citerade alstret, »Slagen dam« [6], fick dessutom mycket hård kritik år 2005, när undersökningen granskades på uppdrag av rektorn vid Uppsala univer­sitet i samband med anklagelser om vetenskaplig ohederlighet mot en av huvudförfattarna [7].
Kvinnor står för hälften av våldet i nära relationer men skadas 2–3 gånger så ofta på grund av mäns större styrka. De blir också oftare utsatta för upprepad misshandel, men villigheten att initiera våld är dock densamma hos bägge könen [4]. Våldsutsatta män är till stor del osynliga i samhället, medan hundratals miljoner kronor satsats av regeringen varje mandatperiod för att hjälpa våldsutsatta kvinnor.
Antologin »Att fråga om våldsutsatthet som en del av anamnesen« är en del i den senaste miljardsatsningen, »Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i sam­kön­ade relationer« (Skr 2007/
08:39), som uttryck­ligen inkluderar män endast som förövare, inte som våldsutsatta [8]. Undantaget är om mannen lever i en samkönad relation eller är av utländsk härkomst.
Utsatthet för våld i en nära relation kan leda till negativa hälsoeffekter för både kvinnor och män. De personer som utsätts drabbas i betydligt högre grad än andra av bland annat ångest, depres­sion och sömnsvårigheter, men även av somatiska besvär som mag–tarmsymtom och olika smärt­tillstånd.
Att undersöka och börja ställa frågan om våldsutsatthet inte bara på akuten när patienten kommer med uppenbara skador utan som en naturlig del av anamnesupptagandet i den dagliga verksamheten borde kunna leda till ­stora vinster för både individen och sjukvården. Patienten får hjälp och stöd med det bakomliggande problemet, och sjukvården slipper onödiga besök och utredningar som inte leder någon vart. Detta är också ett av budskapen man vill föra fram med antologin.
En annan viktig aspekt på våld i nära relationer är att det just sker i när relationer, såsom familjer, där det också förekommer barn. Att barn finns med i bilden är en betydande anledning till att den våldsutsatte stannar i den våldsamma relationen och har svårt att ta sig ur. Både våldsutsatta män och våldsutsatta kvinnor kan uppleva ett starkt behov av att skydda barnen från den våldsamma partnern, och de känner rädsla för att förlora kontakten med barnen om de försöker bryta upp.
Att växa upp i en miljö där pappa eller mamma blir utsatt för våld, övergrepp och förnedring är ur barnets perspektiv ett problem i sig. Självklart måste det bli rutin att fråga patienter om våldsutsatthet, men att propagera för att ensidigt fråga kvinnor, som Anna Berglund och Gun Heimer gör i Läkartidningen (LT 42/2011, sidan 2082), i den aktuella antologin och tidigare på DN-debatt [9], är för mig som ung läkare rent ut sagt skrämmande. Det rimmar mycket illa med en jämlik vård för alla, en sjukvård på lika villkor.
Det kanske viktigaste att komma ihåg är dock att antologin inte i första hand handlar om den sönderslagna patienten på akuten.
Det handlar om den vanliga avdelnings- och mottaningspatienten och vikten av att upptäcka det våld som leder till sjukdom men vars direkta effekter inte för patienten till sjukvården.
Vi talar om ett problem som drabbar kvinnor och män i lika stor utsträckning. Att upptäcka detta är viktigt, inte minst för barnen i dessa relationer.
Barnens möjligheter att få hjälp, ska och får inte heller vara beroende av om det är mamma eller pappa som är den våldsutsatta. Än värre blir det när orsaken till att endast vissa barn får hjälp är att vi läkare slutat ta till oss forskningsresultat och i stället fattar beslut på ideologisk grund om att endast fråga kvinnor och mammor.
I antologin ägnas ett helt kapitel åt att argumentera för att man inte ska ställa frågan till män. Kapitlet sammanfattas: »Vad gäller frågan om huruvida ­enbart kvinnor ska tillfrågas om våld argumenterades för att detta kan mo­tiveras av evidens, det vill säga forskning som belagt att våld i nära relationer i huvudsak utgörs av mäns våld mot kvinnor« [10].
Detta är ur ett vetenskapligt perspektiv osanning. Det finns ingen evidens för påståendet, däremot finns en hel del forskning om motsatsen. Den referens som ges är åter­igen den kritiserade »Slagen dam«, som nu döpts om till den svenska omfångsundersökningen. En enda undersökning utgör inte evidens, särskilt inte om det centrala resultatet av undersökningen inte har stöd i egna data och att slutsatsen borde vara den rakt motsatta utifrån dessa data [7].
Att avstå från att fråga en ­patient om våldsutsatthet ­enbart på grund av könstillhörighet är ur ett humanistiskt och läkaretiskt perspektiv helt förkastligt.
Som AnnaBerglund och Gun Heimer skriver är att fråga om våldsutsatthet inte ett screeningtest utan en intervention som startar en process hos den utsatta.
Med detta resonemang blir att ­argumentera för att enbart fråga kvinnor, att propagera för att avstå intervention, endast baserat på kön. Även om en större andel av gruppen våldsutsatta kvinnor kan sägas vara hårdare utsatta får vi inte glömma bort att enskilda män kan vara mycket utsatta och att det ofta finns barn med i bilden. Ställ frågan till alla!
*
 Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.