Under studietiden på 1970-­talet råkade jag naturligtvis på begreppet autism – först under vuxenpsykiatrin och senare under barnterminen. I båda fallen betecknade ordet ett tillstånd där patienten ger ingen eller mycket ringa kontakt – inte ens när någon annan verkligen bemödar sig om sådan. Vederbörande verkar befinna sig i – och verkar vilja befinna sig i – sin egen värld. Kroppskontakt kan vara direkt kontraproduktiv och till och med utlösa vredesutbrott.
Samma dag som detta skrivs har jag sövt en patient som gått in i ett autistiskt tillstånd för elektrokonvulsiv behandling. Bortsett från att kroppskontakt inte gav några tecken till ilska, motsvarade hon ovanstående beskrivning mycket bra.
Men – jag kom direkt från en preoperativ bedömning av en nio år gammal pojke som hade diagnosen ADHD och grav autism. Utifrån vad som beskrivs ovan gick jag in till honom och mamman och ­hälsade på henne utan att i början bry mig om honom – i akt och mening att inte störa honom i onödan.
Efter mindre än trettio sekunder frågade han vem jag var, vad jag hette och hur jag kunde veta vad han hette (!). Det talade jag förstås om, varpå vi handhälsade. Därefter kunde åtminstone halva den preoperativa intervjun göras direkt med honom själv – en pigg och nyfiken kille, som var helt med i svängarna, gav kontinuerlig, god blickkontakt och helt adekvata, koherenta svar.
Det var bara när jag behövde kolla upp något med hans mamma som han avbröt – som jag uppfattade det för att han så gärna ville vara med i samtalet igen! Och ja – han hade lite svårt att sitta still, så ADHD-diagnosen var inte svår att förstå. Efter intervjun skakade vi tass igen och tog avsked – efter ett för min del överraskande och stimulerande möte.
I bekantskapskretsen ingår sedan ett par år en kvinna i min egen ålder som berättat att hon fått diagnosen »autismspektrumstörning«. Hon har varit verksam i ett mycket kvalificerat yrke som hela tiden kräver interaktion med andra människor, och hennes beteende är varken inåtvänt eller bortstötande – även om hon beskriver sig som »en ensamvarg, ingen lagspelare«.
Mot denna bakgrund inställer sig genast frågan om begreppet autism kan vara som bofinken – som enligt anekdoten kan se ut hur som helst? Såväl den lille killen som min bekanting har ju beteendemässigt inte mycket annat gemensamt med den autistiska patient som jag sövde i dag än att de är människor! Då blir begreppet onekligen något urvattnat.
Kan någon som arbetar inom detta område förklara varför det begrepp som för några årtionden sedan var tämligen precist numera närmast kan beskrivas som nebulöst? Och vem har detta gagnat?