Missförstått, mytomspunnet och en del av mannens hälsa

»Let’s talk balls« har lett till en laddad debatt. Frågan landar hos primärvården, och i avsaknad av evidensbaserad behandling skapas problem. Reaktionerna är fullt förståeliga. Frågeformulär om vanliga och ospecifika symtom som grund för att identifiera män med testosteronbrist hjälper föga. De fångar män med testosteronbrist, men utan precision. Utredning av hypogonadism har sin bas i symtom, klinisk undersökning och laboratorieprov.
Det finns dock män med oupptäckt testosteronbrist som kan återfå psykisk och fysisk förmåga med behandling. Därför har internationella ­experter utarbetat riktlinjer för diagnos och behandling av hypogonadism [1, 2]. Svensk andrologisk förenings (SAF) riktlinjer är i paritet med dessa. Inga riktlinjer rekommenderar screening för testosteronbrist. Sjukvården måste bli bättre på att upptäcka när testosteronbehandling krävs. Till exempel är 75 procent av patienteran med Klinefelters syndrom inte ens diagnostiserade [3].
TOM-studien har nämnts som skäl att inte behandla ­hypogonadism [4]. Den skulle undersöka om män med lågt testosteron, avancerad hjärt–kärlsjukdom och muskelsvaghet förbättras av testosteronbehandling men avbröts då hjärt–kärlbiverkningar i testosterongruppen var vanligare än i placebogruppen. Testosteron upp till 150 procent av normaldos gavs för att få bra muskeleffekt. Studien påkallar försiktighet med dosering av testosteron till äldre män med hjärtsjukdom men visar ingen säkerställd riskökning. Andra studier visar att lågt testosteron är markör för t ex ökad mortalitet vid hjärt–kärlsjukdom[5], kronisk njursjukdom [6] och obehandlad HIV-infektion. Detta talar för att normala testosteronnivåer inte utgör en hälsofara.
Det finns en laddning kring testosteron. Påståenden om testosteronets roll och effekter visar behov av uppdatering av kunskapsläget. Att svenska läkare skulle lockas att starta massförskrivning av testosteron till friska män som är lite trötta, småfeta och somnar i soffan på kvällen faller utanför all rimlighet. Debatten har ökat uppmärksamheten kring mäns hälsa och sjukvård. Att män dör tidigare än kvinnor, söker sjukvård senare och har dubbelt så hög suicidrisk är ett problem.
En majoritet av männen har normal testosteronnivå livet ut. Sjukdom och övervikt kan leda till lågt testo­steron oavsett ålder. Cirka 5 procent i åldrarna 50–80 år har låg testosteronnivå och symtom. En del av dessa är aktuella för behandling. Friska män med normal vikt har sällan låga testosteronnivåer [2, 7, 8]. Män som uppvisar symtom på testosteronbrist kräver medicinsk utredning med laboratorieprov och klinisk bedömning innan behandling påbörjas.
En hälsorisk som lyfts fram bygger på föreställningen att testosteron ger prostatacancer. Vi vet att testosteron inte ger prostatacancer och att män med högre nivåer av testosteron inte har högre risk för cancer [9, 10]. Det är ingen skillnad när det gäller prostata om man har normala egna nivåer eller har det genom testosteronbehandling.
Slutligen testosteron och sexuell lust. Män behöver en viss nivå för att ha normal lust och förmåga, men i själva verket mättas den sexuella funktionen vid relativt låg testosteronnivå. De förbättringar man kan få är vid behandling av män med låga nivåer. För vissa män leder minskad testosteronnivå till minskad fysisk och psykisk förmåga. Behandling kan då förbättra allmäntillståndet och ge ökad initiativkraft, mindre nedstämdhet, ökad fysisk förmåga och återkomst av en normal sexuell förmåga. Det torde vara bättre att rätta till en hormonell brist med testosteronbehandling än att överväga andra farmakologiska behandlingar [2].
Bengt Järhults slagfärdiga inlägg uppfattar vi som en ­invit till seriös dialog kring andrologins roll. Vi ser fram mot en diskussion om gemensamma riktlinjer för att säkra ett bra omhändertagande av män som har testosteronbrist. Påståendet att SAF är köpt av Bayer och går läkemedelsföretagets ärende är dock precisionslösa rallarsvingar. SAF:s ändamål är att främja andrologin: Sakfrågorna är det viktigaste. Vi diskuterar gärna medicinska frågor om andrologi och är givetvis kritiska då det framförs åsikter som inte är korrekta. Med ­målet att garantera att män får bra sjukvård över hela landet föreslår vi att andrologi ska bli en subspecialitet. SAF samarbetar med olika organisationer och företag, och i likhet med de flesta specialistföreningar mottar vi sponsring från bl a läkemedelsföretag inom LIF:s riktlinjer.