Annonserna appellerar till könsstereotypa fördomar

I Lundbecks annonser kontrasteras upplevelser av hat, apati och ilska mot en kvinnligt kodad, »gullig« (med Lundbecks ord) inramning. Tre till fem procent av alla menstruerande kvinnor beskrivs vara hatiska och/eller apatiska, på grund av sitt biologiska kön, och i behov av medicin för att kunna hantera biologins konsekvenser. Innebörden är starkt normativ [1].
Oavsett de noggranna kriterier som Elias Eriksson (EE) menar ska ligga till grund för diagnosen PMDS är det en symtomdiagnos, där symtomen dessutom är ospecifika och vanligt förekommande. Vidare är kopplingen till serotonin endast en hypotes [2].
Risken med att göra ospecifika symtom till medicinska diagnoser är att det styr tänkandet hos både läkare och lekmän/-kvinnor. Det påverkar hur symtom förstås och tolereras [3]. Nocebobegreppet lyfter, i analogi med placebobegreppet, fram den medicinska vetenskapens makt att påverka genom den förväntan som skapas [1].När medicinsk vetenskap lyfter fram kvinnors biologi som hotfull och sjukdomsalstrande finns risk att kvinnor uppfattar sig själva på det sättet. Så skedde när medicinen satte kvinnors klimakterium i fokus och en mängd ospecifika besvär relaterades till »östrogenbrist«. Informationen om de förmenta klimakteriebesvären spreds i samhället, kvinnor började tolka allehanda symtom som relaterade till sin specifika biologi, och deras förväntningar på klimakteriet blev långt mer negativa än det verkliga utfallet [4].
Medicinsk vetenskap har makt att påverka samhället och människorna. Forskare har därför ett ansvar för vilka frågor de väljer att formulera och undersöka och hur resultat tolkas och förmedlas. Ingen forskare är heller ett oskrivet blad; tidigare kunskaper, erfarenheter och sätt att förstå världen påverkar med nödvändighet den kunskap som skapas [5]. Detta gäller även EE, som därtill är knuten till det företag vars produkt han nu försvarar.
Självrapporterade besvär ­under menscykeln är inte opåverkade av vem som frågar och hur frågorna ställs [6]. Vi ifrågasätter därför angivna prevalenssiffror men förnekar inte existensen av PMS [1]. Vi vill däremot sätta symtomen, liksom den medicinska vetenskapen, i ett större sammanhang. Vi tror inte på ett »cyk­liskt missnöje med en patriarkal könsmaktsordning« men menar att medi­cinen ska vara varsam i sin annektering av symtom. Dessutom kan vi ibland be­höva peka på symtom som resurser; de kan hjälpa människor att bli varse sådant som de behöver göra något åt. Om hormonsvängningar hjälper kvinnor att se var tillvaron skaver kan ­symtomen kanske bli mer toler­­abla eller till och med medföra något positivt – för många, men självklart inte för alla.
Vi har inte förnekat att det finns kvinnor som har så svåra besvär av PMS att de behöver hjälp, där KBT liksom SSRI kan vara behandlingsalternativ [7]. Men varför denna aggressiva kampanj för en känd antidepressiv substans (escitalopram) under nytt namn med PMS som enda indikation och i små, och därmed dyrare, förpackningar?
Dock, det vi främst reagerat på i marknadsföringen av Premalex är hur annonserna appellerar till könsstereotypa fördomar. Om kvinnors irritabilitet, vrede och andra ­humöryttringar från medicinskt håll reduceras till att vara hormonorsakade riskerar andra orsaker att döljas, inte minst att sådana känslor och beteenden kan vara en adekvat reaktion på sociala påfrestningar.