Yngre läkare anser sig oförberedda på att ta ansvar för patienter i akuta situationer [1]. Detta beror rimligen på bristande utbildning och ­träning. Svensk förening för akutsjukvård (SWESEM) ­anser att det är en självklarhet att alla läkare i sin grundutbildning ska ha fått adekvat utbildning i akut omhändertagande och i modern akutsjukvård.

I den moderna akutsjukvården finns säkra och effektiva sätt att närma sig alla akut-patienter, oavsett bakomliggande patologi [2-4], men problemet är att endast ett fåtal läkarstudenter får systematisk och professionell undervisning i dessa arbetssätt. Akut differentialdiagnostik, beslutsfattande, logistik och patientflöde finns normalt inte heller på schemat på läkarprogrammen. Studenterna får också bristande kunskap om den akuta vårdkedjan som börjar på larmcentralen och som också inkluderar den prehospitala vården och katastrofsjukvård.
Endast två av sex program har obligatorisk utbildning i akutsjukvård, Uppsala och Linköping. På övriga utbildningsorter ingår det akuta som del i undervisningen inom andra områden och lärs ut av andra än specialister i akutsjukvård.
Efter grundutbildningen är allmäntjänstgöringen (AT) till stor del inriktad på akut omhändertagande, vilket återspeglas i Socialstyrelsens målbeskrivning [5]. Men inte heller under AT sker i regel någon nämnvärd systematisk utbildning i akutsjukvård.
Läkarstudenter och yngre läkare efterlyser ofta själva bättre utbildning i akutsjukvård. SWESEM kommer därför inom kort med ett förslag till målbeskrivning i akutsjukvård för grundutbildningen.

SWESEM utredde under ­hösten 2011 med en enkät ­inställningen till undervisning i akutsjukvård bland landets läkarstudenter. Ett mejl med hyperlänk till en­käten skickades till läkarprogrammens administrativa ledningar i Lund, Uppsala, Umeå, Linköping, Göteborg och på Karolinska institutet, för vidare distribution till studenterna på termin 5–11. 1 113 studenter svarade. Säkra uppgifter saknas om hur många studenter som nåddes, men svarsfrekvensen antas ha varit cirka 35 procent. Inga påminnelser skickades ut.

Enkätsvaren visar att 87,5 procent av studenterna instämde helt (54 procent) eller delvis (33,5 procent) i påståendet »Vi läkarstudenter borde få en formaliserad och obligatorisk kurs i akutsjukvård« (Figur 1). Vidare instämde 56,6 procent helt eller delvis i påståendet »En särskilt bra utbildning i akutsjukvård skulle göra ett läkarprogram attraktivt att söka«, medan bara 10,4 procent inte/inte alls instämde i detta påstående. Bara 46 procent instämde helt eller delvis i »Jag är nöjd med utbildningen i akutsjukvård på mitt läkarprogram«. Det fanns här ingen uppenbar skillnad mellan terminerna.
Mest nöjda var studenterna i Uppsala, där en obligatorisk kurs finns (90 procent instämde helt eller delvis). Minst nöjda var studenterna i Umeå och Lund/Malmö, där kurs saknas (20 procent). Även om det finns en möjlig risk för systematiska fel på grund av låg svarsfrekvens står det efter denna enkät klart för oss att de flesta ­läkarstudenter vill ha undervisning i akutsjukvård och att endast en minoritet är nöjd med sin utbildning i ämnet. Uppsala kan ha en fördel vid framtida rekrytering då man hade de nöjdaste studenterna inom ett ämne som anses betydelsefullt för ett läkar- programs dragningskraft, och som de flesta andra program faktiskt saknar.

Fokus på mätbar kvalitet inom sjukvården har skärpts under senare år, och intresset lär inte minska i framtiden. Detta gäller i särskilt hög grad akutsjukvården, där allt högre krav kommer att ställas på patientsäkerhet, flöde och vårdkvalitet. Då behövs välutbildade läkare.
Vi anser det självklart att alla legitimerade läkare ska ha basal kompetens i modern akutsjukvård. Det åstadkommer man genom att införa obligatorisk undervisning i akutsjukvård i läkarutbildningen och under AT, med akutläkare som lärare och handledare. Studenterna vill ha det, och patienterna vinner på det.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.