Som varande den »enskilde medlem« som för fjärde året i följd motionerat i da Costa-fallet med yrkande att Läkarförbundets centralstyrelse upphäver ett felaktigt beslut vill jag kommentera Marie Wedins »Reflexioner efter fullmäktigemötet« i LT 50/2011 (sidan 2631).
Utgångspunkten för mina sammanlagt fyra motioner har varit att kunskapsläget nu har förändrats totalt sedan uteslutningen 1991. Nu vet vi att våra kollegor inte hade någonting att göra med vare sig styckningen eller mordet på Catrine da Costa, att de inte ens hade träffat henne tidigare och att de nätt och jämnt kände varandra.
Under dessa tre år har jag bara fått höra att min motion inte kunnat behandlas av formella skäl – vilka dessa skäl varit har jag inte fått veta. De två senaste åren har jag med hänvisning till formalia inte heller beviljats tillträde till fullmäktigemötet för att kunna plädera för min ståndpunkt.
I våras fick jag i alla fall förklaringen när förbundsjuristen i ett brev skrev: » … finns ingen skrivning i stadgarna om möjlighet för senare fullmäktige att upphäva tidigare fullmäktiges beslut rörande enskilda individers eventuella rättigheter till medlemskap. Det är avsaknaden av sådan reglering som utgör ett grundläggande formellt hinder för FM [fullmäktige] att sakbehandla frågan.«
Som lätt inses skulle texten lika gärna kunnat vara: »Då inget särskilt förfarande finns föreskrivit i stadgarna står det CS och fullmäktige fritt att agera efter eget gottfinnande.« Men här går egennyttan tydligen före allt annat.
I år valde jag därför en ny kurs och föreslog en stadgeändring som skulle tillåta ett tillrättaläggande av beslut som » … i ljuset av en senare händelseutveckling visar sig vara uppenbarligen felaktigt …«. Inte ens denna omformulering föll CS eller fullmäktige på läppen. Vi kan då konstatera att inga beslut av CS och/eller fullmäktige tydligen går att ändra på – dessa beslut är ofelbara.
Läkarförbundet har med den drucknes envishet hela tiden hävdat att frågan om förnyat medlemskap finns välreglerad i stadgarna och endast kan tas upp av den berörde. Men, var någonstans i mina motioner, Marie Wedin, står ett enda ord om att våra två kollegor vill återinträda i ­Läkarförbundet? Som deras skriftligen befullmäktigade ombud kan jag meddela att det aldrig handlat om medlemskap utan endast om ett försök att få upprättelse efter ett juridiskt övergrepp.
Men gång på gång återkommer successiva ordförande, förbundsjuristen och CS till medlemskap och hur det ska hanteras. Undanflykterna är många, men syftet detsamma – att undvika en debatt i sakfrågan och därmed tvingas tillstå att uteslutningsbeslutet från 1991 har överlevt sig självt, saknar juridiskt och moraliskt rättfärdigande och borde förklaras obsolet.
Att, som Marie Wedin gör i sin ledare, luta sig tillbaka och säga »Vi måste utgå från att det juridiska systemet i Sverige fungerar« är alldeles för naivt. Läs »Felaktigt dömda. Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt« av f d chefs-JO professor Hans-Gunnar Axberger m fl!
Vad vi och våra kollegor behöver är inte några intetsägande »reflexioner«, kryddade med fejkad empati och avslutade med ett kvasibibliskt citat, utan en ordförande och en styrelse med fungerande moralkompass som kan ställa sig upp och ta strid för det rätta.