I Sverige och Skandinavien har interventionell neuro­radiologi (INR) varit föremål för viktiga pionjärinsatser, främst från neuroradiologer som tidigt insåg potentialen med endovaskulär behandling vid vissa cerebrovasku­lära sjukdomstillstånd.
Sålunda behandlas i Sverige i dag de flesta patienter med subaraknoidalblödning och intrakraniella aneurysm endovaskulärt, och nya behandlingsmetoder vid stroke med intraartiell trombolys och trombektomi vinner snabbt terräng då de, på rätt utvalda patienter, kan ge resultat som är av i det närmaste »bibliska« mått med möjlighet till full bot av djupa ­hemiplegier.
Samtidigt har de använda teknikerna stor potential att allvarligt skada patienten med livslångt lidande som resultat om de används på felaktiga indikationer eller av operatörer med bristande reell kompetens och teknisk skicklighet.

Utbildningen av nu verksamma svenska interventionella neuroradiologer har i stor utsträckning skett utomlands, framför allt i Frankrike och Kanada, men även lokalt, men det har inte funnits några allmänt accepterade riktlinjer för vare sig utbildningens omfattning eller innehåll. Publicerade riktlinjer från vetenskapliga sammanslutningar har ibland beaktats.
I Europa är de flesta utövarna av INR utbildade neuroradiologer, följt av neurokirurger och radiologer. Med stigande intresse för interventionella behandlingar vid stroke har intresset vaknat också hos neurologer och kardiologer.

Det är inte helt ovanligt att neuroradiologer har uppfattningen att INR har utvecklats av neuroradiologer och att ut­övandet av dessa behandlingar därför för all framtid ska förbli i händerna på neuroradiologer. Det uppfattas av dem som ytterligt olämpligt att andra specialister tar upp dessa behandlingar och särskilt stötande när neuroradiologer utbildar specialister med annan bakgrund än neuroradiologi.
En sådan inställning är emellertid omöjlig att vidmakthålla. En, för patientens bästa, mer framgångsrik inställning vore att acceptera att den som har den högsta kompetensen och uppvisar de bästa resultaten också ska utföra dessa behandlingar. Det finns ingen naturlag som säger att t ex en neuroradiolog eller en neurokirurg skulle vara bättre lämpad för denna verksamhet. Alla behöver genomgå en grundlig utbildning.

Av dessa skäl tog Division of Neuroradiology tillsammans med Section of Neurosurgery inom den europeiska organisationen för specialistläkare (European Union of Medical Specialists, UEMS) initiativet till en gemensam utbildningsplan. Den skulle innebära att i princip vilken specialist som helst skulle kunna utbilda sig till interventionell neuroradiolog. En arbetsgrupp, med representanter för neuro­kirurgi, neurologi, radiologi, kardiologi samt neuroradiologi under ordförandeskap av presidenten i Division of Neuroradiology, tog fram ett förslag som slutligen stadfästes av UEMS högsta organ (Council) i oktober 2011.
Dokumenten blev därmed del av den europeiska lagstiftning som är ägnad att harmonisera bestämmelser inom EU. Tanken är att sådana föreskrifter förr eller senare ska inkorporeras i varje medlemslands egna förordningar i dessa frågor.

Riktlinjerna för utbildning i INR innebär i korthet en fyraårig utbildning på heltid med komponenterna diagnostisk neuroradiologi och klinisk neurovetenskap under vardera 12 månader och interventionell neuroradiologi under 24 månader. Beroende på vilken erfarenhet och vilka kunskaper som den som utbildas för med sig till utbildningen kan viss tid komma att tillgodoräknas och den totala tiden reduceras i motsvarande mån.
Sålunda kan en neuroradiolog generellt räkna med en treårig utbildning, liksom en neurokirurg eller neurolog, dock med olika innehåll, medan en kardiolog eller radiolog kommer att få genomgå en i det närmaste fullständig utbildning. Den som inte önskar genomgå den fullständiga utbildningen kan inte heller bli betraktad som specialist i INR i Europa.

Vilken är den verkliga betydelsen av detta dokument? Det viktigaste är kanske att de främsta europeiska institutionerna, UEMS Sections och Divisions, inom de inblandade specialiteterna tillsammans har kunnat enas om en gemensam utbildning. Det är första gången ett sådant gränsöverskridande projekt genomförts med framgång. Det är nu ett gemensamt ansvar för dessa specialiteter att genom ackreditering och acceptans av denna utbildning också respektera den kompetens som den leder till.
För en huvudman som avser att starta en verksamhet inom hela eller delar av den interventionella neuroradiologin betyder det att det blir nödvändigt att ta hänsyn till dessa riktlinjer när det gäller den reella medicinska kompetensen hos utövarna.
För unga specialister som önskar skaffa sig en kompetens inom INR blir det nu nödvändigt att planera sin utbildning efter dessa riktlinjer, och för den som redan påbörjat en sådan utbildning gäller det att efter behov komplettera utbildningen för att uppfylla kompetenskraven.

Den som påbörjar en verksamhet inom INR utan att ha ägnat sig åt detta före oktober 2011 och utan att ha följt UEMS alla riktlinjer i sin utbildning löper risken att i ett disciplinärende eller en rättslig process bli beskylld för att sakna adekvat kompetens. Emellertid kommer dessa nya regler inte att ha retroaktiv effekt. Den som i dag har en etablerad verksamhet inom INR får, oavsett utbildning, också fortsätta med denna.