Sverige har haft brist på läkare under lång tid, och flera landsting har gjort rekryteringskampanjer i andra länder. Mer än hälften av alla läkarlegitimationer som utfärdas i Sverige ges till läkare som har utbildats utomlands.
Vanligaste orsaken till att utländska läkare söker arbete i Sverige är högre lön, bättre arbetsmiljö och bättre arbetstider. Men vägen till att få ­läkarlegitimation kan vara lång, och integration i ett nytt land och kultur ställer stora krav på alla inblandade.
En del av läkarna är utbildade utanför EU, för dem är kunskapsprov avgörande för att få svensk läkarlegitimation. Nyexaminerade utländska läkare kan gå specialutbildning för att få svensk legitimation. Specialister måste däremot själva hitta en praktikplats, vilket kan ta flera år (snittväntetiden för läkarlegitimation ligger på ungefär fyra år). Detta trots att det råder brist på läkare på många håll.
Det finns uppenbara risker med att en läkare inte kan arbeta i sitt yrke under längre tid; man förlorar kraftigt i sin läkarkompetens om man kör taxi eller arbetar i reception i flera år.
Huvudansvaret för att ge tillräckligt med praktikplatser och möjlighet till provtjänstgöring ligger på landstingen. Eftersom en provtjänstgörande läkare kräver extra handledning behöver sjukhusen ersättning för detta från landstinget. Om man utgår ifrån att det tar tolv år att utbilda en svensk läkare till specialistlegitimation, och mellan ett halvt och två år för en utländsk specialist, är det lätt att räkna ut hur lönsamt det vore att satsa mer på praktikplatser och att snabba på processen.
Även läkare från andra EU-länder kan stöta på problem genom att inte betraktas på samma sätt som svenska läkare. Den svenska ordningen med två kategorier av allmänläkare, »specialistläkare i allmänmedicin« och »Europaläkare« (som betecknar en lägre nivå), eller att tvinga utländska läkare att genomgå lämplighetstest, är inte förenlig med EU-reglerna.
Är man utbildad i ett EU-land ställs inga krav på att kunna svenska för att få läkarlegitimation, vilket kan innebära risker för patienter. Bristande språkkunskaper inverkar negativt på patienternas uppfattning om läkarens medicinska kunskaper, och detta leder till osäkerhet och en känsla av inkompetens hos läkaren. Det är ofta svårt att hitta svenska ord för medicinska termer, speciellt i stressande situationer. Snabba telefonsamtal kan vara svåra att hänga med i, och även när patienten ger långa detaljerade redogörelser.
För utländska läkare kan det kännas respektlöst att tilltala en patient informellt, om man är van vid att ha en mer auktoritär hållning.
Språket kan vara ett hinder i andra sammanhang också, t ex när det gäller småprat med kollegor i fikapauser, vilket försvårar integration och socialisation i arbetslivet.
I Sverige är maktdistansen mellan läkare och patient betydligt mindre än i många ­andra länder. Svenska patienter är i allmänhet mycket pålästa och intresserade, de har en egen uppfattning om hur deras vård ska se ut, de kommer ofta med idéer och kommentarer. De vill ta del av sin vård. De kan därför uppfattas som krävande, och deras ifrågasättanden kan kännas kränkande för läkaren.
Den svenska sjukvårdens »osynliga hierarki« blir också svår att hantera för läkare från andra kulturer, där man är van vid en mer tydlig hier­arki och där doktorn har en starkare ställning. Sjuksköterskor i Sverige är högre utbildade än i många andra länder, och samarbetet mellan sjuksköterskor och läkare kan försvåras om de uppfattar att läkaren inte litar på deras kompetens.
De ovan beskrivna problemen är bara några exempel på svårigheter som man som utländsk läkare kan stöta på inom den svenska sjukvården. Naturligtvis finns det många fördelar med att arbeta i Sverige, och att de flesta läkare stannar kvar under en längre tid är ett tecken på att fördelarna överväger svårigheterna.
Självklart hänger det mycket på den utländska ­läkaren själv hur hans eller hennes situation utvecklas, men de ovan beskrivna ex­emplen understryker behovet av ökade integrationsinsatser (språklig träning, lättillgänglig provtjänstgöring, arbetsmiljöfrågor) för att göra det lät­tare för utländska läkare att integreras i svensk sjukvård.
*
Skrivandet av artikeln ingick i som en del av examinationen i kursen »Psykiatri och samhälle« inom Metis (Mer teori i ST), Skellefteå ­22–25 mars 2011.