I Socialstyrelsens svar hörs åter dess milda och holistiska röst, och det låter i mina öron så här: »Du som träffar patienter, prata om levnadsvanor, men bara om du bedömer det lämpligt.« Men har jag, och och en mängd landstingsledningar med mig, verkligen missuppfattat riktlinjerna? Om vårdpersonalen kan bedöma om ämnet ska tas upp med patienten, varför då ge detaljerade direktiv som »… riktar sig till såväl beslutsfattare som verksamhetsledningar … på alla nivåer inom hälso- och sjukvården« [1]? Om man litar på oss, varför uppmanas landstingen hitta »… informella ledare som är viktiga att få med på ett ändrat arbetssätt« och att analysera om medarbetarna är tillräckligt motiverade eller behöver »attitydförändrande insatser« [2]?
»Människors levnadsvanor kommer inte att registreras i våra patientregister«, skriver Socialstyrelsen, utan det är åtgärderna som ska bokföras. Hur tänker man då? Patientregistren bygger ju på patientjournalen. Det är i dessa som man numera, för att få del av öronmärkta pengar ­eller för att slippa viten, dokumenterar levnadsvanor på löpande band. Patienten är i beroendeställning och inser kanske inte att det finns möjlighet att tacka nej till registreringen. Varför kan inte Socialstyrelsen tala ur skägget om detta, om man menar allvar med respekten för patientens integritet och självbestämmande?
Även sociala förhållanden, till exempel fattigdom, på­verkar patientens hälsa och hänger ofta samman med ­levnadsvanorna. Hur patienten har det i sitt liv skapar en sorts bakgrundsmusik under konsultationen, mer eller mindre hörbar för läkaren. Att hjälpa patienten att bli av med skadliga levnadsvanor är en viktig del av sjukvårdens arbete. Detta kräver ett förtroendefullt samarbete.
Jonas Sjögreen skrev i LT 2010 [3]: »En omotiverad, en ambivalent och en motiverad patient måste bemötas på helt olika sätt. En förändring av livsstilen är en process som vanligen tar lång tid. ––– En sakupplysning vid ett tillfälle, en positiv kommentar vid ett annat möte, kan lägga grunden till ett motiverande samtal vid en senare konsultation.«
Så kan vi hjälpa patienten, och så arbetar många av oss. Men Socialstyrelsens rikt­linjer har lett till ett livsstilsscreenande i stor skala runtom i Sverige. Detta stjäl resurser, är ineffektivt och ­ibland rent av destruktivt för patienten. Socialstyrelsen menade väl med sina rikt­linjer, men slingrar sig undan de obehagliga frågeställningarna. Gör ett tydligt uttalande som avråder från mass­registreringar av osunda levnadsvanor i allmänhet och pengaalstrande sådana i ­synnerhet!