Ingen ska behöva diskutera sina levnadsvanor mot sin vilja

Inledningsvis vill vi bara konstatera att sjukdomsförebyggande arbete är en av hälso- och sjukvårdens uppgifter. Enligt hälso- och sjukvårdslagen (SFS 1982:763) ska den som vänder sig till hälso- och sjukvården, när det är lämpligt, ges upplysningar om metoder för att förebygga sjukdomar eller skada.
En helhetssyn på patienternas hälsa är viktig. Det finns mycket att vinna på att stödja patienter att förändra ohälsosamma levnadsvanor, för att förebygga sjukdomar men också för att förbättra hälsan för de patienter som redan har drabbats av sjukdom.
Socialstyrelsens nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder visar nu att det finns effektiva metoder för att stödja patienter som vill ändra sina levnadsvanor. Förutsättningarna för en mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård har därför aldrig varit mer gynnsamma. Däremot har det uppstått vissa missförstånd i tolkningen av riktlinjerna.
Artikelförfattaren menar att det är underförstått i riktlinjerna att alla, förr eller senare, ska tillfrågas om sina levnadsvanor, även om man ibland kan avstå.
Vi vill förtydliga att utgångspunkten i riktlinjerna är att ingen ska behöva diskutera sina levnadsvanor mot sin vilja. Däremot är det viktigt att personalen bjuder in patienter att samtala om sina levnadsvanor när det är lämpligt utifrån vad som är bäst för patienten och utifrån ett helhetsansvar för patientens hälsa. Här utgår vi från att personalen gör en bedömning i varje enskilt fall och att landstingen ger personalen bättre förutsättningar att föra samtal om levnadsvanor.
Författaren skriver också att sjukvårdshuvudmännen enligt riktlinjerna bör mäta och redovisa i vilken grad vårdenheter erbjudit korrekt avvänjningsmetod till samtliga personer med en osund levnadsvana, och hur stor andel av personerna med en osund levnadsvana som har minskat eller upphört med denna efter 6–12 månader.
Detta stämmer inte. Indikatorerna är tänkta att användas för de patienter där vårdgivaren har valt att fråga om levnadsvanor för att följa upp vilka åtgärder man vidtagit och resultatet av dessa. Indikatorerna är således förenliga med att vara lyhörd i patientkontakterna.
Artikelförfattaren vill att Socialstyrelsen explicit ska avråda från kopplingar mellan ekonomisk ersättning och kartläggning av levnadsvanor.
Vi är medvetna om att ersättningssystemen har en styrande kraft och att det därför är viktigt att landstingen noga funderar igenom vilka beteenden man främjar genom olika utformning av ersättningarna. Vår utgångspunkt är att fokus för hälso- och sjukvården bör ligga på att stödja de patienter som vill ha stöd att ändra sina levnadsvanor.
Författaren nämner också kopplingen till dataregister. Människors levnadsvanor kommer inte att registreras i våra patientregister, något som det saknas lagstöd för att göra. Däremot kan vi registrera de åtgärder som hälso- och sjukvården utför för att stödja patienter att ändra sina levnadsvanor precis på samma sätt som vi registrerar andra åtgärder som utförs i vården.