I samband med psykiatrireformens införande 1995 beslutade regeringen att starta en försöksverksamhet med personliga ombud under tre år (1995–1998). Personliga ombud skulle få ett ansvar för att individens behov och rättigheter uppmärksammades och för att samhällets insatser samordnades. Cirka 250 personer med psykisk funktionsnedsättning fick stöd av 32 personliga ombud på tio orter runt om i landet.
Socialstyrelsens utvärdering visade att utnyttjandet av psykiatrisk sjukhusvård och psykiatrisk dagvård minskade kraftigt under projekttiden, stabiliteten i boendet ökade och betydligt fler insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) beviljades.
I maj 2000 beslutade rege­ringen att via statsbidrag permanenta och stödja landets kommuner att bygga upp verksamheter med personliga ombud. Antalet ombud har sedan dess tiofaldigats.

I Stockholm byggdes verksamheten initialt upp med 18 ombud fördelade på de olika stadsdelsförvaltningarna. Sex av dessa 18 ombud var ­anställda av Fountain House. När avtalet med Fountain House gick ut i slutet av 2008 beslöt stadsdelsnämnderna att inte anställa några nya ombud.
Från slutet av 2008 till den 31 augusti 2009 fanns i realiteten enbart elva operativa ombud i staden då de sex från Fountain House plus en vakant tjänst inte hade ersatts i avvaktan på en stadsövergripande upphandling av verksamheten. Upphandlingen vanns av Stadsmissionen, som från och med den 1 september 2009 bedrev verksamheten för stadens räkning. Upphandlingen base­rades på 18 ombud samt en verksamhetsledare, det vill säga totalt 19 heltidsbefattningar, i stället för de elva som fanns före upphandlingen.

Avtalet upphörde den 1 september 2011 eftersom majoriteten av de inblandade stadsdelsförvaltningarna av besparingsskäl inte ville förlänga det tvååriga avtalet med Stadsmissionen. Sedan dess finns det återigen enbart elva ombud i Stockholm.
Nedskärningen har skett trots att Socialstyrelsen slagit fast att PO-reformen haft betydande positiva samhällsekonomiska effekter. Visserligen är det andra huvudmän, och i synnerhet landstinget, som vinner mest på reformen genom minskade totala vård- och omvårdnadskostnader. Men likväl grundas verksamheter med personligt ombud på ett kommunalt ansvar och huvudmannaskap.

En annan orsak som angavs för att minska antalet ombud är av en mera beklämmande karaktär. Mycket av ombudens arbetsinsatser gick åt till att försöka rätta till problem i patienternas/kundernas privatekonomi, som vanligtvis är dålig. Kunderna behöver sällskap av ett fysiskt närvarande stöd från någon som de känner tillit till i kontakterna med till exempel handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, socialtjänstens försörjningsstöd och med olika behandlare för att få intyg.
Det kunde ifrågasättas om ombudens arbete med detta var i enlighet med grundtankarna kring funktionen och om det inte i stället var arbetsuppgifter som tillhörde Försäkringskassans och so­cialtjänstens handläggare. Stadsdelarna ger här prov på en okänslighet inför kundernas extremt utsatta ekonomiska läge, vilket tyder på okunnighet om ombudens funktion och arbetsuppgifter.
Privatisering och förändringar av socialförsäkringssystemet har återverkat på de psykiskt funktionshindrades livsvillkor och gjort det svårare för dem att på egen hand navigera ute i samhället. ­Antalet personliga ombud i Stockholm borde rimligtvis inte ha minskat utan i stället ökat.

Utan framgång har förbundsordförandena för RSMH och Schizofreniförbundet motsatt sig nedskärningen av Stockholms personliga ombud. De har poängterat att inrättandet av personligt ombud varit den enskilt mest betydelsefulla åtgärden för att förbättra vården och stödet till personer med psykisk funktionsnedsättning under de senaste 15 åren.

I dag har kommunerna möjlighet men inte skyldighet att erbjuda personligt ombud. År 2005 skrev Socialstyrelsen i en utvärdering [1] att möjligheten att långsiktigt stödja och utveckla verksamheten skulle öka genom lagstiftning. »I en pressad ekonomi med ett stort antal angelägna behov och många prioriteringsproblem är det lätt att sätta en frivillig reform som ställer ytterligare krav på resurser på undantag« [1].
Lagstiftning skulle motverka en sådan utveckling, då kommunerna skulle bli skyldiga att inrätta ombudsverksamhet. Med tanke på vad funktionen kostar och på de samhällsekonomiska vinster som den bidrar till borde, om inte annat, dagens ekonomiskt kortsiktiga tänkande föranleda en stadigvarande lösning av situationen.
*
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Styrelseledamot i Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH).