Bågenholm och Rom svarar inte på frågan varför man använder prestationsersättning där det absolut inte lämpar sig. »Undvikbar slutenvård« ska medvetandegöra primärvårdens roll i vårdkedjan. En väl fungerande primärvård påverkar vilka tillstånd och sjukdomar som kräver slutenvård. Att straffa de patienter som lider av dessa åkommor och som kanske inte får optimal hjälp i primärvården är för mig ett konstigt sätt att bedriva sjukvårdspolitik på, oaktat att själva måttet är ospecifikt och övergripande.
Jag instämmer i Bågenholms och Roms oro över att »Sjukvårdssystemet är designat för att ta hand om yngre människor som behöver hjälp med en sjukdom i taget …«. Vårdval och prestationsersättning inom primärvården, där just detta uppmuntras på bekostnad av att se till de mest sjuka, är ett stort problem i dag.
Regeringen och SKL har vid upprepade tillfällen fått vädjanden om att inte använda »undvikbar slutenvård« och »återinläggning inom 30 dagar« för prestationsersättning. Bågenholm och Rom medger att »vi är väl medvetna om de svårigheter Rickard Ljung beskriver och har därför avsatt medel för ett lokalt analysarbete som nu pågår«.
På Socialstyrelsen, som utvecklade måttet »undvikbar slutenvård« pågår inget sådant analysarbete. Återinläggning inom 30 dagar har aldrig varit uppe till diskussion för att platsa i öppna jämförelser, därtill är det alldeles för ospecifikt och oklart vad det faktiskt mäter.
Att mot bättre vetande införa behandlingar i sjukvården som inte bygger på medicinsk vetenskap eller beprövad erfarenhet är en allvarlig förseelse. Att införa prestationsersättning för ett antal indikatorer med diskutabel koppling till direkt medicinsk kvalitet, och där det saknas belägg för att ekonomiska incitament i en så komplex verksamhet som hälso- och sjukvård leder till kvalitetsförbättring, är lika allvarligt [1].
Tyvärr visar en nyutkommen Cochrane-rapport att öppna jämförelser kanske inte är den inspirationskälla som några av oss hoppats på: »Evidence that the public ­release of performance data may have an impact on the behaviour of healthcare professionals or organisations is lacking« [2].
Trots det är det min förhoppning att öppna jämförelser inom hälso- och sjukvården kan stimulera professionen till en inre motivation att vilja förbättra verksamheten och göra gott. Om man där­emot kopplar ekonomiska ­incitament till prestation så finns det en uppenbar risk att man börjar manipulera med data, eller prioriterar endast det som ersätts på bekostnad av andra lika viktiga eller viktigare åtgärder [1].