Under lång tid har jag varit bekymrad över det jag anser vara ett överdiagnosticerande av ADHD på oroliga och koncentrationsstörda skolbarn. Ofta verkar man inte ha tagit alternativa förklaringar i beaktande.
Om ett barn är oroligt under lektionerna kan det ha många orsaker, till exempel att bråk i hemmet gör att barnet inte kan eller vågar sova på natten och därför är trött på dagen. Andra tänkbara förklaringar är att barnet är mobbat och oroar sig inför rasten, att barnet är lite sent i sin utveckling, att läraren inte förmår inspirera barnet, eller att det är stökigt i klassen. ADHD är bara en av flera tänkbara differentialdiagnoser som kan förklara dessa och liknande symtom.
Nu har diagnosen ADHD börjat tillämpas även på vuxna. Detta oroar mig, särskilt som man börjat förskriva centralstimulerande medel i allt liberalare former. Man kan fråga sig om detta är evidensbaserat. När man började förskrivningen av dessa ämnen anförtroddes uppdraget, såvitt jag minns, till särskilt utbildade läkare med neuropsykiatrisk kompetens. Nu tycks det emellertid ha släppts mera fritt och utan övervakning av någon myndighet.
Riktigt skrämd blev jag när jag fick ett förtvivlat brev från en före detta patient, som tidigare varit missbrukare och gängledare. Patienten har med stor möda och gemensamma ansträngningar varit alkohol- och knarkfri i många år och gjort en betydande insats mot ungdomsvåld. Om uppgifterna stämmer, och man nu börjat dela ut centralstimulerande medel på fängelserna, borde man noggrant väga fördelar mot nackdelar. Man bör inte glömma att det för internerna finns ett liv efter fängelset, ett liv med knarkande kamrater och allmän vilsenhet, där så kallat »uppåttjack« är en begärlig vara. I en sådan situation kan centralstimulerande läkemedel sätta igång ett beteendemönster som får den redan tidigare bräckliga livssituationen att rasa.
Dessutom: I Fass 2011 står det i produktresuméerna för såväl Concerta som Ritalin: »Metylfenidat är inte godkänt för användning vid ADHD hos vuxna. Säkerhet och effekt har inte fastställts i denna åldersgrupp.«
Publicerad:
Läkartidningen 20/2012
Lakartidningen.se