I LT 23–24/2012 (sidorna 1140-1) argumenterar Elias Eriksson mot den diskuterade omstruktureringen av läkarutbildningen. Huvudargumentet är att den tidigare läkarutbildningen har givit en grund för vidare forskning i prekliniska ämnen, men att dessa förutsättningarna minskar i de nya visioner som diskuteras.
Debatten är angelägen. Läkaryrket är, för att parafrasera Osler, en »konst som bygger på naturvetenskap«. Naturvetenskap utgör således en viktig komponent i yrket. Dock är detta inte tillräckligt.
När jag läste medicin på 1970-talet var utbildningen helt biomedicinskt inriktad med några enstaka kliniska bihang. Vi ser liknande utbildningar i dag i framför allt Östeuropa, där många svenska studenter får sin utbildning. Problemet är att läkarutbildningen främst är en utbildning till att vara läkare, inte en förberedelse för forskning i prekliniska ämnen. Den gamla utbildning som jag och många andra gick höll inte måttet. Konsekvenserna fick då rättas till under AT och specialistutbilning.
Frågan måste ställas: Vad innebär det att vara läkare? Utifrån svaret, eller kanske snarare svaren, på denna fråga måste utbildningen byggas.
Det centrala i att vara läkare är mötet med patienten. Fortfarande är den gamla regeln »ibland bota, ofta lindra, alltid trösta« grunden för allt. För att kunna göra detta krävs ofta goda biomedicinska kunskaper. Men de måste sättas i sitt sammanhang. Jag kunde en gång i tiden redogöra för de mest intrikata delarna av citronsyracykeln, men jag har svårt att hävda att jag haft stor klinisk nytta av den kunskapen. Faktiskt ingen nytta alls, såvitt jag kan minnas.
Jag upplever emellertid dagligen frågeställningar som rör läkemedel och äldre, nya behandlingsprinciper för diabetes eller de lämpligaste laboratorieproven givet en viss frågeställning. Men jag måste kunna sätta detta i ett sammanhang: Att tolka och värdera vad som är meningsfullt att göra – i dialog med patienten, anhöriga och kollegor.
Detta var vad som lärdes ut i den »kliniska propedeutiken« och i olika utsträckning i de kliniska kurserna på min tid, men som aldrig hade någon prioritet. Men det är, såvitt jag förstår, dessa områden som Osler kallade »läkekonst« och som gör att läkarens yrke är långt mer än bara biomedicin.
Medicinen är också, i stor utsträckning, en humanistisk vetenskap. Proportionerna ser naturligtvis olika ut i olika specialiteter. Men även i mer ingenjörsmässigt präglade specialiteter är mötet med patienten, »den andre« för att citera Levinas, centralt.
Att kalla en omstrukturering där biomedicin får en annan roll för »avakademisering«, som Elias Eriksson gör, är ett osakligt argument och därför inte särskilt bra. Den läkarutbildning som utvecklats i t ex Linköping och Lund (och vid många ledande universitet internationellt, för den delen) är inte mindre akademisk än den mer biomedicinskt inriktade, men inriktningen är annorlunda: fokus ligger på den kliniska vardagen.
Läkarutbildningen måste alltså i första hand utbilda läkare. Vad detta innebär och hur olika komponenter ska balanseras bör ständigt diskuteras. Om utbildningen dessutom kan ligga till grund för forskarutbildning i närliggande ämnen är detta ingen nackdel, men kan inte vara den avgörande principen.
Jag skulle vilja efterlysa konstruktiva lösningar på det problem Elias Eriksson diskuterar men utan att för den skull offra läkarutbildningen. Det finns möjligheter att bygga broar, men inte till priset av en läkarutbildning som inte håller måttet. Och läkarutbildningen syftar väl ändå primärt till att utbilda läkare, inte prekliniska forskare?
(uppdaterad 2023-10-12)
