Bengt Järvholm, Johan Hviid Andersen och Bo Veiersted citerar en halv mening från rapporten, »värdefull information negligeras om man slentrianmässigt utesluter bedömningen av enskilda tvärsnittsstudier från en systematisk översikt«. Den fullständiga meningen lyder: »Det kan finnas en risk för att värdefull information negligeras om man slentrianmässigt utesluter bedömningen av enskilda tvärsnittsstudier från en systematisk översikt.« Vilket är en stor skillnad i innebörd.
I SBU-rapporten diskuteras orsaken till att enskilda tvärsnittsstudier inte bedömts liksom den information som genererats från ett antal (22) systematiska översikter som baseras på bland annat 149 enskilda tvärsnittsstudier, och vad som skiljer SBU-rapporten från tidigare systematiska översikter (som oftast baseras på 80–90 procent tvärsnittsstudier). I rapporten diskuteras även frågor om kausalitet, för- och nackdelar med olika epidemiologisk studiedesign, att rapporten fokuserar på risken för uppkomst av besvär, inte på prognos, med mera.
Järvholm, Hviid Andersen och Veiersted refererar till den systematiska översikten av van Rijn et al (2010). Den redovisas i SBU-rapporten, där det också framgår varför de 17 enskilda studierna inte ingår i underlaget för SBU:s evidensgradering.
Den slutsats som van Rijn et al drar efter sin genomgång är att det inte går att uttala sig om orsakssamband eftersom huvuddelen av ingående studier är tvärsnittsstudier. van Rijn et al konstaterar det som utgör en av grunderna för SBU:s ställningstagande att exkludera tvärsnittsstudier i denna kunskapsöversikt; att tvärsnittsstudier har ett begränsat informationsvärde när det gäller att dra slutsatser om orsakssamband. En uppfattning som framkommer även i andra modernare systematiska översikter.
Järvholm, Hviid Andersen och Veiersted anser att rapporten får lågt vetenskapligt och praktiskt värde för att den inte tar med alla typer av studier och inte tar med teorier och modeller.
Våra utvärderingar bygger på data från grupper av individer. De avspeglar genomsnittsrisken i de grupper där de beräknats och kan inte utan vidare tillskrivas enskilda individer.
Kunskap om risker på gruppnivå kan dock användas i det preventiva arbetsmiljöarbetet. Bedömningen av en möjlig arbetsskada hos en enskild individ är en uppgift för Försäkringskassan. SBU-rapporten kan bidra med information som underlag för en samlad bedömning som görs vid en annan myndighet. Experimentella studier kan ge tilläggsinformation om den biologiska trovärdigheten i sambanden, men visar inte direkt hur det påverkar hälsan i arbetslivet.
Experimentella studier, individens exponering för riskfaktorer med mera kan liksom SBU:s kunskapsunderlag sedan ligga bakom en samlad värdering i det enskilda fallet. En parallell är att SBU tar fram systematiska kunskapsöversikter som Socialstyrelsen gör riktlinjer på, där de även väger in andra aspekter.
Vi förstår inte kritiken av GRADE-systemet för evidensgradering, som i motsats till tidigare system tar hänsyn till viktiga faktorer som effektstorlek och dos–responssamband och som gör det lämpligt att använda även för epidemiologiska studier inom folkhälsoområdet.
Vi vill framhålla att SBU:s rapporter även avser annat än behandlingseffekter redovisade i randomiserade kontrollerade studier. Det finns till exempel rapporter om förebyggande insatser, diagnostik, epidemiologiska sammanställningar om risker och om sjukskrivning. I alla SBU-rapporter ska evidens baseras på empiriska studier, vilket innebär att teorier och modeller inte beaktas.
SBU har fått regeringens uppdrag att systematiskt sammanställa kunskap om arbetsmiljöns betydelse för uppkomst av sjukdom. Vi är väl medvetna om de utmaningar som ligger i att göra sådana kunskapsöversikter. SBU:s ambition är att ha ett transparent arbetssätt och tydliggöra de avgränsningar vi valt att arbeta med.
