Jag är glad över att Anders Jeppsson menar att denna debatt är angelägen och att de problem jag tar upp kräver konstruktiva lösningar. Därmed håller han säkert också med om att ärendet är för viktigt för att läggas i händerna på en enmansutredare. Och kanske också om att den fråga som denne enmansutredare hittills helt ignorerat nu måste diskuteras – dvs hur Sveriges biomedicinska forskning påverkas av läkarutbildningens framtida utformning.
Vad gäller vikten av att medicinarstudenter tränas i läkekonst tycker Jeppson och jag lika. Det är därför jag är bekymrad över enmansutredarens iver att banta och anonymisera inte bara de prekliniska utan också de kliniska ämnena.
Hur man bäst tillägnar sig kunskaper i läkekonst är dock inte självklart. Själv tror jag att »bedside education« är effektivare än kurser i »ledarskap« och gruppdynamik. Och jag tror inte att man nödvändigtvis får mer välutbildade läkare om undervisning i specifika ämnen – och klinisk träning – i mer betydande omfattning ersätts med projektarbeten och fritt valt arbete.
Mest olika tycker Jeppsson och jag dock när det gäller vikten av att akademiska studier i medicin ska entusiasmera till – och utgöra en god grund för – en framtida yrkesgärning som heltidsforskare. Inte särskilt viktigt, tycker Jeppsson, liksom uppenbarligen regeringens enmansutredare. Men vad tycker landets medicinska dekaner? Och vad tycker regeringen?
