Prevalensen av psykisk utvecklingsstörning ligger i ­Sverige på ca 0,7 procent (ca 63 000 individer ) [1], dvs inte helt olik den som ses vid andra svåra psykiatriska tillstånd såsom t ex schizofreni. Dessa individer behöver samhällets stöd och hjälp i varierande grad. Det kan handla om daglig meningsfull verksamhet eller boendestöd i ­olika former men också om medicinsk hjälp. För att klara allt detta krävs teamarbete med deltagande av kommunala, habiliteringsmässiga och sjukvårdsmässiga insatser.
Individer med utvecklingsstörning har ofta överlappande psykiatrisk sjuklighet, cerebral pares, epilepsi och andra medicinska och orto­pediska tillstånd. Denna problematik är ofta betydande. Beteendeproblem knutna till funktionshindret är mycket vanliga och kräver kompetent omhändertagande i boende och daglig verksamhet. I studier har man t ex skattat att »problematiskt beteende« ­förekommer hos ca 70 procent av individerna med psykisk utvecklingsstörning, och svårighetsgraden av detta beteende korrelerade väl med antalet skattade psykiatriska symtom [2]. Epilepsi föreligger hos ca 10–30 procent beroende på svårighetsgraden av utvecklingsstörningen [3].
I en nyligen utförd studie av Socialstyrelsen konstateras att ungefär var tredje individ med psykisk utvecklingsstörning får psykofarmaka [4]. Om en individ behandlades med något psykofarmaka var risken att ha tre eller fler psykofarmaka mycket hög (ca 90 procent) [4]. Dessa siffror handlade om alla individer med psykisk utvecklingsstörning, inte bara om psykiskt utvecklingsstörda som hade en psykiatrisk sjukdom. Ofta rör det sig om tung medicinering i form av neuroleptika, men även andra mediciner såsom antidepressiva, antiepileptika och bensodiazepiner.
Vem tar då medicinskt ansvar för denna grupp? Det ser mycket olika ut över landet men distriktsläkaren får ofta denna problematik på sitt bord. Ofta står denna dock rådvill inför komplexiteten och har egentligen inte kunskapen. Psykiatrin ser som ­regel inte individer med »funktionsnedsättning« som sin personkrets. Man tenderar då att glömma bort den frekventa psykiatriska sjukligheten och det faktum att så många redan har tung psykiatrisk medicinering. I stället hänvisar man till (kommunernas) bristande omsorg.
Vuxenhabiliteringarna är få, och här lyser läkarna med sin frånvaro. Organisatoriskt ser vuxenhabiliteringen olika ut i olika landsändar.
De få läkare som är intresserade av vuxna individer i denna grupp har ett nätverk som brukar träffas en gång per år. Tillflödet är lågt och medelåldern hög. De flesta
arbetar inte heltid utan någon eller några dagar i veckan. Totalt sett rör det sig om ett 30-tal läkare, varav de flesta är allmänläkare, psykiatrer eller medicinska rehabiliteringsläkare. Bland cheferna (som sällan eller aldrig är läkare) på habiliteringskliniker pågår för närvarande en principiell diskussion om att inte anställa läkare i organisationen.
F d medicinalrådet Karl Grunewald har varit en av huvudpersonerna i den omstrukturering av livsvillkoren för individer med psykisk utvecklingsstörning som skett i vårt land under mitten och senare delen av 1900-talet. De stora institutionerna har med rätta lagts ner och ersatts med gruppboende, eget boende med personlig assistans och serviceboende.
Dock har man i denna »normaliseringsprocess« glömt bort de stora behov av medicinsk specialkunskap som krävs för att upprätthålla en värdig vård. Tidigare fanns omsorgsöverläkare med denna kunskap. Dessa tog man bort. »Normaliseringsprocessen« gick måhända för långt, vilket resulterade i utebliven eller undermålig medicinsk vård då ingen ville ta sitt ansvar. Man slängde så att säga ut barnet med badvattnet. När Grunewald nu tar upp frågan om vart det medicinska ansvaret tagit vägen är det angeläget [5]. Individer med psykisk utvecklingsstörning har medicinska behov som inte går att »normalisera« bort.
Men, som Ingvar Storm i »Spanarna« i P1 säger: »Men framtiden – vart för den oss?«
Vi tror på primärvården. Basen för det medicinska omhändertagandet ligger inom primärvården, och dessa in­divider ingår i vårdvalet. Primärvården har också tillräckligt med »muskler« i sin organisation för att utveckla det basala medicinska omhändertagandet – »muskler« som vuxenhabiliteringen nu tyvärr saknar. Distriktsläkarna behöver längre eller kortare stöd av övriga specialister såsom psykiatriker, neurologer, ortopeder och medicinska rehabiliteringsläkare, bara för att nämna några.
Vi ser en framtid där en ­eller två distriktsläkare på varje vårdcentral har specialkunskap om gruppen och ett nära samarbete med övriga specialister och kommunens sjuksköterskor. Om dessa specialister ska ingå i primärvårdens organisation, stå med ett ben i primärvården och ett ben i sin specialitet eller fungera som konsulter till primärvården är en öppen fråga. Det viktiga är att denna organisation får en klar och stabil struktur för att förhind­ra att en oklar ansvarsfördelning leder till bristande vård.
*
 Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.