Elias Eriksson skrev i LT 23–24/2012 (sidorna 1140-1) apropå den framtida läkar­utbildningen att en fortsatt avakademisering skadar den medicinska forskningen.
Detta avakademiserande och osynliggörande inom grundutbildningarna av läkare och basala ämnen är en paradox. Ett vetenskapligt kritiskt förhållningssätt i vardagligt kliniskt arbete för läkare uppmuntras. Men det gäller att nå fram.
Det har framhållits att den prekliniska delen av läkarnas grundutbildning i stort kommit att bedrivas av icke-läkare. Ur forskarutbildningarnas perspektiv är blandningen av olika grundutbildningar konstruktiv. Men i den miljön saknas tyvärr allt oftare läkare, de personer som genom sin förankring kan relevansbedöma vetenskapliga frågeställningar samt motivera studenter. Även dessa personer borde ses som den resurs de är.
Kanske bör man inte förundras över att det blivit så här. Rekryteringsmässigt är en preklinisk forskarutbildning för den som senare planerar en klinisk karriär som läkare mycket negativ – för karriären i stort, för löneutveckling och pension, och i situationer där man konkurrerar med kollegor som varit kloka nog att i stället forskarutbilda sig på en »klinisk« institution.
Korta ALF-ledigheter eller liknande för den kliniskt verksamme brukar inte möjliggöra laborativt/experimentellt arbete i grupp vilket kräver betydligt mer framförhållning.
Möjligheterna att för den kliniskt verksamme få de längre sammanhängande ­ledigheter som krävs saknas ofta, vilket kan få den trista konsekvensen att veder­börande anses sakna självständig vetenskaplig produktion trots att alla vet att detta förutsätter lagarbete.
Dessutom finns cementerade och gamla motsättningar och fördomar. Mödosamt framtagna data kan bemötas med skepsis både av andra prekliniker som menar att de ändå är framtagna av en kliniker, och av kliniker som menar att data kommer från en prekliniker, vilket på något sätt skulle reducera värdet.
Alltför ofta tycks klinikern befinna sig i limbo på de prekliniska institutionerna. Var tid har sina lösningar för rekryteringen, både för kliniskt verksamma läkare och dem på andra karriärvägar.
Konstruktioner som »forskar-AT«, »forskar-ST« och ­liknande har osynliggjort de läkare som inte valt dessa karriärvägar men ändå varit akademiskt aktiva. Det vore intressant att se hur många prekliniskt verksamma läkare som rekryterats och stannat kvar på grundutbildningarnas institutioner utifrån de olika bakgrunderna.
Särskilt på den postdoktorala nivån har problematiken blivit tydlig då parallella spår har sitt pris i extremt långa ledtider med vetenskaplig produktivitet och konkurrensförmåga därefter. Också den kliniska specialistutbildningen har i vissa fall varit problematisk. Under tiden kan läkarnas grundutbildning ha stöpts om och institutionen där det ­vetenskapliga ar­betet bedrivits gått upp i nya organisationsformer.
Lömska och förenklade produktionsmått som antalet pek för den forskarutbildade har fått ersätta mer tidskräv­ande kvalitativa bedömningar. På institutioner har antalet doktorander och antalet producerade avhandlingar premierats. För att institutionen ska framstå som en produktiv enhet har rekryteringen av doktorander oavsett bakgrund fått ett egenvärde trots att förutsättningarna varierar mycket efter olika grundutbildningar.
Reformer tycks ha blivit ett självändamål som inte alltid präglats av eftertanke. »Kliniska strimmor«, »fallbaserad utbildning« och andra kosmetiska konstruktioner har fått ersätta bedside-undervisning för blivande läkare, i försök att ersätta det som förlorats och ändå samordna olika ­aspekter.
Ständiga reformer innebär också brist på förutsebarhet när planer för ett livslångt lärande görs upp och olika ­yrkesmöjligheter jämförs. Eländeskatalogen har inget slut. Sentimentala återblickar kan inte lösa nuvarande situation, men alla kan lära sig något av historien. Den fortsatta efterfrågan av kliniskt verksamma läkare i prekliniska sammanhang ­pekar tydligt på det fortsatta behovet, men omständigheterna måste göras betydligt mer attraktiva och effektiva.
Dessutom ses en inflation i ord som inte är synonyma med ett synliggörande. Det är inte slumpen som medfört att man i specialistutbildningen infört »kompetens inom me­dicinsk vetenskap och kvalitetsarbete« som ett delmål. Detta kan låta bra. Men bakom den formuleringen kan en bedräglig avakademisering gömma sig. Detta är förledande för både samhället och för den kliniskt icke forskarutbildade läkaren. Det är nämligen stor skillnad på en akademisk forskningsmiljö och vardagssjukvård, men i båda verksamheterna fostras analytiskt tänkande. Målen är också viktiga för den enskilde läkarens självbild, de hindrar att den unge kollegan ser sig som blott en i ett anonymt produktionsled som aldrig ­utrustats med de analytiska redskap som behövs för att driva utvecklingen i yrket vidare.
På samhällsnivå måste man göra det som är möjligt för att göra även en preklinisk karriärväg attraktiv och konkurrenskraftig, också för läkare. Samhällsnyttan bör vara betydande. Läkarens kompetens behövs även i detta sammanhang. Det behöver inte innebära ett stilla bakåtsträvande. Avakademiseringen och läkarflykten från prekliniska institutioner har inte uppmärksammats mer än med enstaka retoriska uppvisningar. Det är inget nytt. Men det är viktigt att diskussionen om kvaliteten på både grund- och forskarutbildningen fortsätter. Den internationella konkurrenskraften är bara ett av skälen. Det är en paradox att en avakademisering och ett osynliggörande sker när vi mest av allt behöver läkare för konkurrenskraftig forskning och i grundutbildningen av läkare.
* (Författaren är forskarutbildad i preklinisk ­fysiologi, ett av de ämnen som osynliggjorts)